En gräsänkas vardag

Abbe har varit hemma med Olle och mig idag också. Han är bra i magen men förskolan vill inte ha tillbaka honom förrän på måndag ändå. Vi följde med min mamma och morfar till stan för lunch och ärenden. Abbe älskar att få följa med på sånt. Höjdpunkterna var att få åka tåg och äta glass. Han var så himla nöjd när han fick sitta bredvid gammelmorfar på eget säte istället för i vagnen med lillebrorsan. Han berättade för alla medresenärer att hans skor blinkar när han går och att kepsen glittrar.
Under eftermiddagen har jag och pojkarna varit ute i trädgården, västkusten bjöd på 27 grader så kläder och skor och blöjor åkte av och de fick härja runt i trädgården bäst de ville helt nakna. Insmorda såklart för den starka solen, men så glada över att få känna vinden och gräset på kroppen. Aston var med ute och lekte och vi blåste såpbubblor, plockade maskrosor och gjorde kullerbyttor. Efter det blev det raka vägen ner i badet och sedan film. Nu är jag helt slut och barnen har somnat för natten. Olle somnade på studs i säng och Abbe likaså efter lite gråt över att det bara blev två godnattsagor istället för tre.
Nu ska jag värma en panpizza till middag och sedan slänga mig i soffan. Jag är ensam hemma så tvn blir mitt sällskap ikväll!

img_5531.jpg

Abbe åker så sällan tåg att bara resan in till stan är rena upptäcktsfärden. Resan blir målet för honom, helt klart.

img_5535.jpg img_5539.jpg

”Pippi sjörövarskepp” som Abbe kallar ”Pippi på de sju haven” för är en favorit sedan han har kommit på vad sjörövare är för något. Apple tvn strular så han fick sitta vid min dator och titta tillsammans med ninisen. Vindruvor blev hans kvällssnacks.

img_5515.jpg

De är så roliga, Olle och Aston. De beter sig på precis samma sätt väldigt ofta. Lika höga när de sitter och när olle kryper på alla fyra. Som två små hundar eller som två små bebisar. De leker med samma leksaker och tuggar på samma tuggben. Som tvillingar fast från olika mammor. Typ.

 

Kvinnors dubbelarbete

”Det är semester att komma tillbaka till jobbet”
Orden kommer från mammor som har varit föräldralediga/vabbat/haft semester under barnens sommarlov/återvänt efter helgen. Blickar av igenkänning och trötta leenden följt av lite skratt för att visa att det inte var så allvarligt. Vi älskar ju barnen, det är inte så farligt, att vara förälder är jobbigt för alla, jag är bara lite trött, självklart är vi jämställda hemma, han gör ju massa saker. Jag bara gnäller, borde sluta vara så pedant, släppa på kontrollbehovet och bli lite mer som honom. Avslappnad och skön. Laid back liksom.
*Insert vilken jävla fikarast som helst i ett kvinnodominerat yrke*

Kvinnors dubbelarbete leder till depressioner, utmattning och sjukskrivningar. Låt oss prata om detta! Det är inte alls kul att kvinnor skolas in i att lyssna, känna in och ta hand om andra män(niskor) på bekostnad av sig själva. Det är inte kul att kvinnor fostras in i en roll som de sedan kritiseras för. Problemet är inte att kvinnor är pedanta, vill prata känslor och blir upprörda när deras partner glömmer viktiga dagar. Problemet är att män inte tar tillräckligt med ansvar för att golvet går att gå på, maten blir lagad och smutsiga kläder hamnar i tvättkorgen. Problemet är att män inte lär sig tolka och konstruktivt uttrycka sina känslor. Att de inte anser sig vara ansvariga för att arbeta på relationen och hålla en bra stämning hemma.
Mamman lämnar mätta och rena barn på förskolan i rätt tid. Barnen är klädda efter väder och på krokar och i fack finns extrakläder, regnkläder, underställ och vantar namnat och i rätt storlek. Ryggsäcken till utflykten är med och packad med vattenflaska och frukt. ”-ja, och? Det är väl inget konstigt?”
Pappan hämtar barn, vid ungefär avtalad tid, får med sig rätt barn hem och hälften av ytterkläderna. Tar bara fel på skorna. ”Wow, en sån fin och engagerad pappa. Han är så duktig på att hjälpa till med barnen och hemmet. Avlastar”.
Det är inte kvinnorna som behöver ändra på sig, det är männen. Och dessa överdrivna hyllningar av män som nästan får till det rätt men ändå anses vara bra och intresserade. Kan vi prata lite mer om den skillnden, tack? Kvinnor är hysteriska medan män är avslappnade låter det.

Flickor uppfostras till att bli mammor. Pojkar uppfostras inte till att bli pappor. Flickor har från födseln fått leka med nallar och dockor, fått öva på att lyssna in, känna av, läsa signaler, bygga relationer och vara omhändertagande. Flickor leker mamma-pappa-barn och lär sig omvårdnad och mjukhet. Pojkar leker med bilar, härjar med svärd och leker krig. De får möjlighet att sätta sig själv i första rummet medan flickor står tillbaka. Pojkar tar plats på bekostnad av flickor och ingen reagerar. Kvinnor har under hela sitt liv blivit tränade i empatisk förmåga, lyhördhet och att vårda. Flickor blir mammor. Män har inte alls fått samma träning i att vara lyhörda, omhändertagande och mjuka. Ändå är det män (… som får till det nästan rätt) som anses vara en bra, skön, och avslappnad förälder. Något eftersträvansvärt.
Snacket om att mammor är hysteriska och stressiga och pedanta och noggranna och kontrollerande måste upphöra omedelbart. Snacket om att framhäva pappors föräldraskap som lite bättre och sundare bara för att de är lite mer avslappnade måste också upphöra omedelbart. Slapphet i närheten av barn är inget eftersträvansvärt. Att få till det nästan rätt är ingen fördel när det kommer till bebisar och barn.

 

Svar på tal

Män läser inte tjejbloggar och kommenterar inte tjejsaker på nätet i lika hög utsträckning som kvinnor för att det intresserar dom helt enkelt inte. Dom tittar på fotboll och dricker öl, läser börskurser eller spelar dataspel. (OBS! Något förenklat).

Sant. Jag anser dock att det är problematiskt. Flickor fostras till att bli mammor. Pojkar fostras inte till att bli pappor. Det i sin tur leder till att män är inte lika intresserade av frågor som rör relationer, familjen, barn eller föräldraskap för den delen. Det är vi kvinnor som tänker, analyserar, diskuterar och debatterar dessa frågor till dödsdagar. Med varandra (på samma sätt som du och jag gör nu, jag skriver ett inlägg om att det är problematiskt att män uteblir från diskussioner som rör jämställdhet och du försvarar dem med att det inte intresserar dem). Det är vi kvinnor som nöter, vänder och vrider på frågor och problem som rör relationen och familjen. För att vi har blivit fostrade att INTRESSERA oss för sånt. Männen, däremot, sitter med sina gapande små fågelmunnar och väntar på att vi ska kräkas ner en färdig analys med metod och lösning på problemet i deras små halsar. Och så får vi helt enkelt se om männen pallar göra något åt saken eller fortsätter med näven i chipspåsen och fotbollsmatchen på tvn. Kravlöst och enkelt för dem. ”Nej, att läsa tjejbloggar och kommentera tjejsaker, det lämnar jag över åt min fru, det är ju ändå henne problemet gäller. Hon kan ägna sin fritid åt vår relation så att jag får mer tid över åt mina riktiga intressen”.

Vi har exakt och jag menar verkligen exakt samma möjligheter som män att välja karriär och pengar framför barnmys. Jag har aldrig någonsin känt något hinder i min karriär bara för att jag är kvinna, ibland kan det faktiskt vara tvärtom. Det är modernt att befordra duktiga kvinnor som vill växa och de allra flesta företag tänker så.

Härligt att jag i form av mitt kön är modern och exotisk att anställa och befordra. Det finns dock avhandlingar som går emot det du säger, där man har studerat hur lönegapet mellan kvinnor och män förhåller sig över tid. De säger bland annat att i takt med att kvinnors rätt till utbildning har ökat (som därmed genererat kvalifikationer i form av arbetslivserfarenhet och utbildning) så har dessa kvalifikationer FÖRLORAT i betydelse i anställningar och belöningar. För att förenkla: När kvinnor kommer i kapp (och faktiskt går om män i de traditionella kvalifikationerna) så har andra, mer svårdefinierade faktorer fått större betydelse för lönesättningen än tidigare. Det spelar alltså ingen roll att kvinnan är likställd eller bättre kvalificerad på pappret än mannen. Det ligger i männens intresse att bevara sina privilegier (t.ex chefspostioner på arbetsmarknaden), alltså anställer/befodrar männen i större utsträckning från sin egen grupp än den andra. Spelreglerna på arbetsmarknaden förändras i samma takt som kvinnans position stärks i form av t.ex lagar om könsdiskriminering. Att du inte har råkat ut för det betyder inte att det inte existerar. Återigen, strukturer är viktigare sett till ALLA kvinnors chans till lika behandling än just din personliga erfarenhet.

Enligt min uppfattning så är vi genetiskt olika. Hur du än försöker uppfostra flickor till pojkar och vise versa så kommer alltid alltid män att vara mer våldsbenägna, bil & mutter/mekintersserade, fotbolls/hockeyintresserade än kvinnor. Det bara är så. Skulle vara väldigt kul om du orkade hålla i din blogg framöver och köra lite experiment på dina pojkar och försöka få dom att bli mer flickiga – tror inte att det går faktiskt. Har inte sett det hittills någonstans i alla fall. Många har prövat att uppfostra sina pojkar till flickor men – nej det faller alltid ut i att dom ändå blir män till slut.

Då är vi av olika uppfattning. Vad jag vet så spelar inte männen hockey/kör bil med kuken och kvinnor städar inte med fittan. Förutom våra UPPENBARA skillnader i form av biologi (kroppen) så är resten en social konstruktion. Jag är noga med att prata och definiera känslor mina söner känner, alltid. Jag bekräftar deras känslor (glada, arga, ledsna, rädda, sura, trötta, lyckliga osv) och pratar om hur man kan sätta ord på det man känner (istället för att t.ex slå, bita, kasta saker, dunka huvudet i golvet osv) för att det är enklare för oss andra att förstå då. Min stora son, på 2,5 år, hjälper till att städa undan sina leksaker på kvällen innan han går och lägger sig, han är med och handlar/lagar mat på eftermiddagarna och dukar undan sin tallrik från bordet. Han behöver säga tack och tack för maten, hälsa på personer som hälsar på honom i form av ett ”hej” eller vinka. Jag köper (ej färgen rosa eller klänning/kjol dock) hans kläder från tjejavdelningen hos traditionella butiker såsom H&M men föredrar kläder som inte är könsstereotypa från t.ex Minirodini. Mina söner växer upp med att det är självklart att städa/göra i ordning efter sig samt att behandla sina vänner med respekt. Om de blir traditionella män ändå? Ja, mycket möjligt. Det är ju trots allt FLER än jag som har inflytande på mina söner. Samhället i form av normer, strukturer, förväntningar och implicita regler för hur de ska vara och bete sig. Svårt att värja sig mot allt motstånd som finns för att försöka bli jämställda. Som medveten om strukturer och deras påverkan, jobbar man i motvind OCH uppförsbacke för att bli kvitt den ojämna maktbalansen mellan könen. Dina argument stjälper snarare än hjälper flickor och kvinnor, tänk på det.

Våldtäkt och mord?
Ja där står ju männen för i stort sett allt elände. Det jag tycker att du har lite fel i är att du säger att det riktas främst mot kvinnor. Självklart gör just våldtäkt det men saken är 100% tydlig att dom mördar och misshandlar sina medbröder mer än vad dom ger sig på kvinnor så där ser jag inte att det är ett kvinnohat. Snarare ett genetiskt fel hos det manliga släktet;-) Kanske har det att göra med stenåldern när dom behövde döda djur för att fixa mat, kanske annat, jag är ingen professor.

Ja, där står männen för i stort sett allt elände. Jag har aldrig sagt att deras våld riktas främst mot kvinnor. Är väl medveten om att män ger sig på andra män i betydligt större utsträckning än vad män ger sig på kvinnor. Vad jag dock har sagt är att det är väldigt få exempel där en KVINNA har riktat våld mot en man. Det sker inte. Det är män som slår/våldtar/mördar. Oftast andra män, men också kvinnor. Att det kommer från stenåldern kan hända, men jag tror att det är ett resultat av att pojkar har fått slåss istället för att prata sig fram till en lösning om en konflikt har uppstått. Pojkar har dessutom kommit undan med att slå flickor ”för att de egentligen är kära men inte vet hur de ska uttrycka sig”. Pojkar har helt enkelt inte fått lära sig att sätta ord på/hantera sina känslor och därför är våldet lätt att ta till även som vuxen man.

 

”Män våldtar ju inte med kuken”! Eh jo?

Tänk att det är så många kvinnor som reagerar på det jag skriver (var är alla män??), många hejar på och uppmuntrar att jag lyfter frågor som rör kvinnor och kvinnors rätt till rättigheter. Det gör mig glad. Men jag kan inte låta bli att förundras över att det är flera kvinnor som ger sin in i debatten och springer PATRIARKATETS ärenden utan att blinka. ”Inte alla män” ropar de förargat över att jag klumpar ihop män med män när jag har valt att lyfta ett problem ur ett könsperspektiv. Det är som att strukturer och analyser på gruppnivå inte existerar i deras värld. De kan inte förstå hur jag kan klumpa ihop ett manligt beteende eller attribut med män, för alla män gör/är inte det jag belyser som problematiskt just då. Snälla, lyft blicken från er egen lilla vagga och tänk i de stora banorna. Att springa patriarkatets ärende är precis vad männen vill, för det visar på att du är en lydig kvinna som finner dig i att vara underordnad och dessutom trivs med det. Män gillar kvinnor som höjer mannen. Männen slipper dessutom framstå som egoistiska svin när de lyckas få de förtryckta att framställa sina förtryckare som snälla och bra medmänniskor. ”Inte kritisera mannen, han gör så gott han kan och man våldtar ju faktiskt inte med kuken”. Eh jo. Män med kuk är strukturellt (!!!) sett ett hot för kvinnor idag. En okänd man är ett potentiellt hot för en kvinna och det är inte samma sak the other way around. Kvinnor är inget hot för män. Förstår ni skillnaden? Det finns inte en enda man som blir orolig av att möta en kvinna en kväll i Slottsskogen. Det är däremot betydligt fler kvinnor som är rädda för att möta en man på samma plats. Förstår ni skillnaden? Jag är inte ute efter att kritisera just DIN man eller bror eller pappa eller son. Däremot tillhör de GRUPPEN som utgör ett hot för den gruppen jag, min syster, bästa vän och mamma tillhör. Det är inte att leva på lika villkor… När ska det här gå in? Män vill inte att det här ska gå in, för det betyder att de aktivt upprätthåller detta och ingen vill ju stå ansvarig för ett förtryck, så de ropar gladeligen ”inte alla män” och ”jag är man och är inte alls så som du beskriver nu” och ”jag har en kuk men våldtar inte” och blablabla. Kvinnor som försvarar patriarkatet utan att blinka förstår inte sitt eget bästa. Eller så är det precis vad de gör? Det är nämligen skamligt att som kvinna sticka utanför den snäva ramen (som kvinnor får höra/röra sig inom) och rikta uppmärksamheten på KVINNAN och FÖRTRYCKET av henne. Hon straffas när hon gör det, anses vara jobbig och krånglig och krävande och tråkig och oskön och bitter och otacksam och ja, allt möjligt. Finns inga andra egenskaper som är mindre tilltalande. Och vem vill vara oattraktiv? Hela patriarkatet bygger på att få mannen att bli attraherad. Kvinnans självkänsla och självuppfattning ligger i mannens händer och vad han anser om henne är det som räknas. 

Skärmavbild 2017-05-16 kl. 22.03.29

Fotocred: fannyarsinoe <—– Instagram

 

Pjoskig förälder och ömkliga barn

När mina barn är sjuka så sitter jag och överanalyserar varje symptom. Jaha, nu är bebis ledsen också (precis som han alltid är vid den här tiden på dygnet, men nu måste det bero pga sjukdom) eller är han inte lite väl snorig, kommer han kvävas nu? Nu hostar han och gråter och snorar samtidigt. ÄR DET FÖR ATT HAN HÅLLER PÅ ATT DÖ? Får ont i magen och köpslår med en Gud jag inte ens tror finns. Jag blir labil och irrationell, som ett vrak när mina barn är sjuka. Idag är båda sjuka. Typ dödssjuka. Olle har hög feber och Abbe är magsjuk. Jag vet inte vad som är värst, antagligen magsjukan men den lelle bebisen förstår ju ingenting och är så ledsen och ynklig. Jag hanterar det skitdåligt. Jag får svårt att sova och springer runt i sovrummen och tittar så att de andas och verkar normala. Kan liksom inte sluta stirra på de små som ligger där och är alldeles ömkliga. Hoppas vi överlever natten är det sista som går igenom mitt huvud innan jag somnar sådana nätter.

Bild 2017-05-16 kl. 14.36
 

Män som mördar kvinnor

Skärmavbild 2017-05-16 kl. 13.19.18Skärmavbild 2017-05-16 kl. 13.18.55


Så fruktansvärt att läsa. Ännu en ung kvinna som mister livet för att män tror att kvinnor är allmänt gods för dem att göra vad de vill med. Varför läser jag aldrig om tre kvinnor som mördat en man? Frågan är retorisk och svaret är uppenbart. Män har sedan de var småpojkar fått lära sig att kvinnor är till för deras personliga begär och kvinnan är inte likställd mannen. Män har sedan de var småpojkar fått leva ut, vara aggressiva och elaka mot flickor och kommit undan med att ”de är kära” eller att det (beteendet) är en del av deras personlighet. De kan inte kontrollera sina känslor, helt enkelt. Flickorna får stå tillbaka till förmån för pojkarna och deras våldsamma lekar. Och sedan undrar vi varför kvinnor blir kränkta, slagna, våldtagna, mördade av män som om det (varje fall) är en slump. Varför har vi inte förmågan att analysera barns olika möjlighet att få leva ut på bekostnad av andra barn och dra paralleller till vuxnas sätt att agera. Nej, då drar vi för stora växlar på något vi inte vet någonting om, låter det från alla håll och kanter. Det är så uppenbart för mig att allt hänger ihop. Vi bortförklarar pojkars kränkningar av flickor från småbarnsåldern med att det är så harmlöst, låt dem vara ungefär. Vi till och med uppmuntrar flickor att tolka pojkars kränkningar som komplimanger. Frågan är om Tova ska se det här som en komplimang, att de bara var kära i henne men inte kunde kontrollera sina känslor och visa det på ett annat sätt än att mörda henne.

 

Pojkar som ”tuppar”

De två senaste tillfällena som jag har lämnat Abbe på förskolan har varit fruktansvärda. Vi bor ca 1 km från förskolan och redan halvvägs dit börjar Abbe gråta och säga att han inte vill dit, och när jag svänger in på parkeringen har han fått panik och kastat sig sig runt i bilen för att jag inte ska få tag på honom. Han säger att han vill stanna hemma alt sitta kvar i bilen. Han är ledsen hela vägen in och väl där inne släpper han inte taget om mig, trots att personalen tar emot honom samt andra barn som hejar och vill leka med honom. Jag vet inte vad som han hänt. Är det en period vid 2,5 som gör barnen helt förstörda? Jag känner inte alls igen det här beteendet från honom och han har alltid älskat förskolan sedan start. Vad jag vet så är han populär bland kompisarna och leker gärna med alla barnen. Dessvärre har han hamnat i konflikter ganska ofta med en annan pojke i samma ålder, vilket har resulterat i att han har blivit biten ofta och hårt. Så hårt att bitmärkena har funnits kvar på kroppen i flera dygn efteråt. Det här är såklart fruktansvärt obehagligt och smärtsamt för honom, men pedagogerna på avdelningen är ju medvetna om detta och försöker förebygga det så mycket som möjligt. Men man vet ju aldrig riktigt vad som händer med barnen under tiden de är där. Den här pojken som biter honom och Abbe har sedan nästan ett år tillbaka ”tuppat” med varandra som personalen uttrycker det. De försöker göra upp, visa vem som är starkast osv. Känns väldigt dramatiskt och konstigt att så små barn beter sig så. Och varför är Abbe indragen i sånt? Är han ett barn som bråkar och tar för sig på andras bekostnad? Ska det redan i tvåårsåldern göras upp om vem som är högsta hönset på avdelningen? Det låter helt absurt. Personalen säger att de aldrig har sett något liknande och jag börjar fundera över om det är något vi behöver ta allvarligt på. Men hur? Trivs han inte för att det finns motstånd i gruppen? Trivs han inte för att det är andra barn som utmanar honom på avdelningen? Varför är detta viktigt för honom? Jag förstår ingenting, men inser att jag inte kan ha sådana här problem vid lämningarna allt för länge till. Hur gör ni med era barn när de inte vill åka till förskolan? Tar ni med dem hem igen (ni som är föräldralediga eller på annat sätt hemma och inte behöver jobba) eller härdar ni ut? Det är fruktansvärt att lämna över en panikslagen, storgråtande kille till personalen och slingra sig ur hans grepp för att sedan gå till bilen. Vinka genom fönstret och låtsas som att allt är bra. Fast hela magen håller på att vända sig ut och in.

 

Erbjuder godis, vill hellre ha frukt

Hade en föreställning om att jag inte skulle låta mina barn äta socker sina första år i livet. Eller i alla fall tills de blev gamla nog att kunna säga ”godis” själva och då introducera det lite smått. Har gått sådär med den biten. Abbe har pga äldre storebror fått nys om vad godis är sedan lång tid tillbaka. Han vet att på lördagar vankas det festligheter i form av färgglada påsar som storebror frågar efter. En höjdpunkt på veckan, minst sagt. Abbe är i extas och vill också plocka bland lösgodiset med egen skopa och påse. Han brukar nöja sig med två-tre olika sorter i påsen och vi har låtit honom få det. Det har tagit emot, med tanke på alla pekpinnar som finns kring barn och socker och diabetes och beroenden och ansvarslöshet osv, men jag har helt enkelt inte pallat trycket att vara en sockerfri förälder. Det fina i kråksången är att Abbe inte gillar godis. Han tycker om att få vara med och prata om att det är lördag och ”godisdag”, att få åka med till affären och plocka sin (lilla) godispåse som han är så stolt lägger upp på bandet vid kassan. Men så fort vi är hemma igen lägger han påsen åt sidan och ber om skalade äpplebåtar. Jag förundras varje gång, och tänker att det nog är en tidsfråga innan han väljer godiset framför frukten. Till dess så är jag väldigt stolt och nöjd över att jag varken har sagt stopp eller öst på med det ena eller andra alternativet. Det är sällan vi har kyl och skafferi med sockriga produkter i form av juice, sylt, frukostflingor, yoghurt, oboy och limpor. Både CG och jag är måna om våra barns matvanor och därför har vi aktivt valt bort sockerfällor till vardags. Och även gluten i den mån det går. Fast när vi är bortbjudna får barnen smaka och äta av det som bjuds. Jag tänker att det är viktigare med bra och sunda matvanor överlag än förbud och skam. Det är ju trots allt så att mat är lika viktigt för kroppen som för själen. Mat är livsnödvändigt men också kultur. Mat ska vara glädje och inte ångest. Vi uppmuntrar bra och näringsrik mat, men gör undantag ibland för att det är mysigt och roligt och festligt (senast idag hämtade Abbes gammelmorfar honom på förskolan och hade med sig thekakor, kanellängd och festis som vi åt till mellanmål). Jag är av den uppfattningen att barn som växer upp i ett hem där man pratar dåligt om viss mat men höjer annan mat till skyarna får motsatt effekt. Jag är också av den uppfattningen att om barnen får bra och sunda matvanor från tidig ålder och hela sin uppväxt, så kommer de som vuxna vilja äta hälsosam och god mat.
Näringsrik mat. Matglädje. Balans. Viktigt att hålla sig till dessa tre grundpelare.

DSC00532


DSC00535
DSC00545

Min man och jag lägger fokus på att servera redig och näringsrik mat som är hemlagad från grunden. Det är svenskt kött och ekologiska grönsaker. Det är alltid sallad till maten men också broccoli/spenat/blomkål/rotfrukter som bas ihop med kött eller fisk. Vi lagar såser på grädde och steker i smör. Inga lättprodukter eller bantarmat. Vi håller oss undan hel- och halvfabrikat i så stor utsträckning som möjligt, men gör givetvis undantag med McDonald’s besök och pizza ibland. Vi använder ägg som basvara till frukost och serverar inte mackor eller frosties flingor. Vi äter bönpasta istället för spagetti och river blomkål istället för ris. Vi gör smothies på sockerfri, fet yoghurt och bär istället för andra alternativ med tillsatt socker. Vi har valt bort välling men fortsatt med ersättning i flaska så länge de vill ha det. Barnen är inte uppvuxna på barnmatsburkar utan har ätit samma som oss fast i mindre bitar eller mosat beroende på vad de klarar av. För mig har det här förhållningssättet vuxit fram med tiden. Jag är själv uppvuxen på mackor, pannkakor, sötade flingor och halvfabrikat (och mig har det inte gått någon nöd på) men vill ge mina barn en bättre matkultur än så. Abbe äter frukost på förskolan (Olle börjar där efter sommaren och kommer också göra det då) och där lägger jag mig inte i vad de ger barnen. Jag vet t.ex.att de serverar sylt till gröten men vill inte att mina barn ska känna skam över att de äter sockrad mat (för det är ju gott plus att alla andra barn runt bordet äter det och vill inte peka ut mina barn som några hälsofreak). Här hemma däremot får de gärna mosad frukt till om de vill, för det tycker jag är ett bättre alternativ än Bobs klämsylt. Jag skammar inte de som ger mina barn annan mat än det jag serverar, men ger dem en (förhoppningsvis) bra matkultur som de kan ta med sig när de flyttar hemifrån också. Det är även viktigt för mig att frukosten (på helgen eftersom barnen inte äter hemma på vardagarna) och middagarna äts tillsammans vid matbordet. Jag tror att allt detta har påverkat Abbe i den utsträckningen att han faktiskt tycker att äpple smakar godare än Ahlgrens bilar. Vi äter så ren mat som möjligt, och hans smaklökar tycker nog därför att godis med tillsatser och annat skit smakar äckligt jämfört med naturligt söta alternativ som frukt och bär.

 

Män hatar kvinnor

Domare i sexualbrottsutredningar kan aldrig vara fler män än kvinnor när offret är kvinna och förövaren man (läs: som i nästan alla fall). Det är som att tyska nazister på 40-talet skulle bestämma vilken upprättelse judarna skulle få. De som förtrycker kan ju inte avgöra vad som kan kompensera de som blivit förtryckta. Förövare kan inte besluta en rimlig straffpåföljd för sig själva. Sympatisörer med förövaren kan inte agera neutralt i en beslutsfattning. Det borde vara logiskt för alla. Ändå är det som att hela samhället är immun mot logik och rättvisa och grundläggande mänskliga rättigheter. Kan Sverige ens kalla sig rättsstat (handen på hjärtat nu) när förövare går fria från brott trots bevis? Män hatar kvinnor och ingen ser något problem med det.

Skärmavbild 2017-05-15 kl. 01.58.47Skärmavbild 2017-05-15 kl. 01.59.17

I Sverige får man våldta kvinnor och det är något som kvinnor får finna sig i, tydligen, för varken män eller stat är intresserade av att göra något åt det. Män slutar inte ofreda kvinnor sexuellt och staten ställer inte männen till rätta för sina handlingar.

Skärmavbild 2017-05-15 kl. 02.03.23
 

Olika förväntningar på helgen

Helg! Det är lite svårt med helg tycker jag, det är så mycket jag vill passa på att göra då. Dels så vill jag ta igen tid med barnen och CG som kanske kommer i kläm under vardagarna för att man känner sig stressad, trött och lite frånvarande i vissa fall. Dels vill  jag kasta ut barn och man, be dem åka någonstans och vara borta hela dagen så att jag får möjlighet att städa och prioritera allt annat som inte hinns med under vardagarna pga barnen och deras behov tar så stor del av tiden. Hur kombinerar man det där vardagslunket på bästa sätt så att helgerna blir lite mer harmoniska? Jag är alltid på eller av, svart eller vit. Har vi inte kommit iväg hela familjen på en utflykt innan kl 10 på lördag morgon kan vi lika gärna gå och skrota i pyjamasen hela dagen hemma. Samma när söndagen kommer. CG blir stressad över att jag stressar iväg oss till något som man inte alls behöver stressa till (hela poängen faller då menar han) och jag blir stressad över att vi ”aldrig” kommer iväg. Jag vill ha helgerna uppbokade långt innan för att slippa stresskänslan över vad vi ska göra till helgen, medan CG älskar att ha helgerna helt tomma. Herre Gud, familjelivet är verkligen inte lätt att få ihop alltså. Idag har det blivit en sådan där vi är hemma med pyjamasen på och jag städar inne medan CG har barnen ute i trädgården och grejar. Helt okej uppdelning för min del, och senare kommer min mamma, morfar och lillasyster på middag. Det känns som en fair uppdelning av måsten och nöjen. Vi har som tur är en robotdammsugare som kör här hemma. Medan jag hänger tvätt på övervåningen blir nedervåningen dammsugen utan en insats från mitt håll. Det kallar jag effektivitet.