Sydkorea dag 5,6 och 7

Bloggen har krånglat ett par dagar och därför har uppdateringen uteblivit. Ikväll är sista kvällen här i Seoul, i morgon sätter vi oss på planet som tar oss hem till Sverige igen. Känns skönt och vemodigt på samma gång. Skönt att för att jag saknar mina barn och vemodigt för att det har varit en fantastisk semester. Pontus tog tåget hem till sig och sin lägenhet i eftermiddags så honom ser jag inte igen förrän i vinter när han flyttar hem till Sverige. Det var kul att vi lyckades få ihop den här resan med allt som ska klaffa för att det skulle gå att ordna, och jag är glad över att det har gått bra hemma med barnen (har haft videosamtal med Abbe och Olle varje dag sedan vi åkte) och de har haft en mysig vecka med sin mormor den första delen och nu den senare delen med morfar. Här kommer en liten summering av vad vi har haft för oss de senaste dagarna, de har ju trots allt rullat på oavsett om bloggen fungerar eller inte… Hehe!
Vi har promenerat väldigt mycket. Visst, vi åker en hel del taxi också men det blir ändå att man går hela dagarna. Jag flyger hem med skoskav som vittnar om just detta – har annars aldrig skoskav.


Vi tog linbanan upp till den högsta punkten i Seoul för att uppleva stan från ett högre perspektiv:


Vi var på en halvdagstur till DMZ och gränsen mellan Nordkorea och Sydkorea:


Och ätit mycket god mat, en del koreanskt och en del annat:

 

Sydkorea dag 4

God morgon! Känns helt fel att skriva det (klockan är halv två här) men passar ändå väldigt bra, vi har precis vaknat och det är ju morgon hos er. Igår tog vi tåget från Busan till Seoul och nu ska vi vara här till på måndag. Blir kul! Vi kom fram igår eftermiddag så vi har inte hunnit få koll på stan än (det får vi säkert inte heller med tanke på att det är en av världens folkrikaste städer med över 10 miljoner invånare inne i city) men har hunnit med namdaemun market som ligger i närheten av hotellet och stadsdelen itaewon. Det blev en stund på ett internetkafé och sedan middag. Det blev kinesiskt som en bra kompromiss. CG och Pontus vill ju äta traditionell koreansk mat så mycket som möjligt och jag vill helst äta svensk husmanskost (men kan sträcka mig till italienskt med pizza eller amerikanskt med hamburgare, haha) så vi tog kinesiskt som ändå är asiatiskt men har lite fler rätter som passar min smak. Alla nöjda!
Middagen blev sen så när vi var klara var klockan över midnatt och vi gick vidare till en nattklubb. Kul men sen kväll. Vi var hemma på hotellet igen vid 03 och sov därför hela förmiddagen idag. Frukosten missade vi så nu sitter vi på ett kafé bredvid hotellet och äter frukost och bloggar/jobbar (ni kan ju gissa vem av mig och CG som gör vad). Vi får se vad dagen har att erbjuda.

På återhörande!

I taxin från hotellet i Busan till tåget mot Seoul.

Gårdagens middag på kinarestaurangen. General Tso’s chicken. MAJ GAD vad gott!

Nöjd över att ha fått välja en icke-chilli-överöst-middag!

Köpte nytt mobilskal på marknaden igår. Så roligt och fint. Älskar att ha min telefon pimpad.


Här sitter vi nu! Jag bloggar och CG jobbar lite. Vi har precis ätit upp vår goda frukost:

Vaniljlatte och en matig croissant.

 

Sydkorea dag 3

Idag hann vi äntligen med frukosten på hotellet! Wow, så lyxigt. De hade en meny som man fick välja ifrån och där valde jag Egg Benedict och färskpressad apelsinjuice. Tog även en skål med naturell yoghurt och färsk frukt. Så gott. Längtar till i morgon, då ska jag testa omeletten tror jag.

Ut på tur! Vi var på väg att hyra en bil för att åka ut till ett tempel samt ha för att ta oss till Seoul i morgon. Dessvärre behövdes internationellt körkort så den idén fick vi slopa. Det blev istället en sen lunch på stan.

Två hungriga män i grått. 


Dak-galbi, typisk koreansk rätt som både Pontus och CG gillar. Den var dock för stark för mina smaklökar. Det brann i munnen nästan en halvtimma efteråt. Nej, matkulturen här passar inte mig alls.

Efter den sena lunchen tog vi tunnelbanan till Busan Gwangandaegyo bridge som är ca 8 km lång. Cool bro som de lyser upp kvällen men som vi inte orkade vänta in. Vi tog istället ett par bilder vid stranden:

Sedan satte vi oss på en uteservering och tog varsin öl:

Skål!
Om en stund ska vi mötas upp för middag och karaokekväll.

 

Sydkorea dag 2

Både CG och jag var jetlagade och lyckades sova över frukostserveringen i morse. Synd, hade sett fram emot att få gå ner och äta god frukostbuffé! Får se till att vakna i tid i morgon istället. Det blev ett besök i utomhuspoolerna efter att vi hade vaknat och det var ju allt annat än trist. Flera små pooler och bubbelbad med olika temperaturer (36°C-41°C) låg strategiskt placerade på en stor altan med utsikt över havet. Så fantastiskt! Vi ska börja dagen så varje dag har vi bestämt. Fast med frukost då också, hehe!
Efter att vi hade spa:at tog vi på oss kläder och gick ner till tunnelbanan. Vi åkte bort till den gigantiska fiskmarknaden Jagalshi market som erbjöd ALLT från havet. Då menar jag verkligen allt. Det var fisk och skaldjur, mask, ål, sjögräs, bläckfisk osv i all oändlighet tror jag. Vissa levde, andra var döda. En del var färska och en del torkade. En del av rensade och en del serverades med precis allt (fenor, ögon, fjäll, ben osv). Det var lite för vulgärt för mitt tycke, blev nästan lite illamående av allt det där. Vi hittade i alla fall ett stånd som sålde hummer, där vi köpte en bjässe och fick den tillagad. Faktiskt en väldigt klok idé – på nedervåningen sålde de levande havsdjur som man fick se, välja ut och köpa. Det tog man sedan med sig en trappa upp där de hade servering. De tillagade det man hade köpt på nedervåningen och så åt man det där. Mycket rolig idé. Hummern var fantastiskt god och vägde ca 2 kilo (mättade oss tre personer). Efter en sen lunch där spenderade vi några timmar på stan innan vi tog en siesta på hotellrummet. Till middag blev det burgare på ett hak vid hotellet samt lite biljardspel i en biljardhall alldeles intill. Kul kväll!
Nu ska vi sova

I love you!

CG letar efter Abbalåtar i telefonen att spela upp medan vi puttrade runt i poolerna.

Ser ni vilken idyll? Det finns ca 10 små varma bassänger som vi kunde sitta i och lata oss.

Redo för dagens utflykt! Jag, Pontus och CG!

Tog inga kort på fiskmarknaden mer än den här, på vår hummer. Den var enorm…

… som ni kan se. Wow, att frossa i hummer hör ju inte vill vardagen om jag säger så. Lyx!

Min tvillingbror och jag. Inte så lika som ni kan se:


Svårt att ta bilder runt i stan som faktiskt visar hur stan ser ut. Det är ganska rörigt med butiker och restauranger och marknader och stånd och gator kors och tvärs, högt och lågt. Det är blinkande skyltar och reklam överallt. Har svårt att orientera mig här. Tur Pontus har varit här förut och att CG har bra lokalsinne. Jag går nästan alltid ett steg bakom för att slippa fundera över var vi ska/hur vi ska hitta. Den här gatan var dock väldigt städ och ”clean” så den var Photogenic.

 

Touchdown Sydkorea

Då var vi framme. Måndag morgon svensk tid landade vi med flyget i Seoul och det tog nästan ett dygn för oss att ta oss från vårt hem i Sverige till hotellet i Sydkorea. Flygresan gick bra men det är såklart skönt att ha landat och kommit fram.CG och jag tog tåget från Seoul till Busan och det gick smidigare än jag trodde att det skulle göra. Vi mötte upp Pontus här på hotellet igår eftermiddag (stod och kikade ner från fönstret i vårt rum och såg en man med brunt hår och vit t-shirt och förstod direkt att det var Pontus som gick utanför hotellet. Kände igen hans gångstil och rörelsemönster. Han hade checkat in ett par timmar tidigare än oss och hade varit ute på stan medan vi var på väg till hotellet. Tänk att man känner igen en människa så utan att varken se ansiktet eller vara i närheten (stod på våning 16 och tittade ner och registrerade honom direkt utan att veta att han skulle gå där just då)). Han har varit här sedan december förra året för att plugga. Just nu har han skollov och då passade det bra för oss att komma och besöka. Vi stannar i Busan till på torsdag och sedan följer han med oss även till Seoul de dagarna vi är där. Blir en kul vecka!

SKÅL! Äntligen semester!

Vi mellanlandade i Tyskland och hade en mycket trevlig stund där innan vi boardade planet till Sydkorea. Det blev lite god mat och gott vin medan vi väntade.

Vi bor på Paradise Hotel i Busan och det är ett fantastiskt fint hotell. Vi snålade in lite på rummet eftersom hotellet i sig är så fint, så utsikten blev över staden men den duger fint ändå tycker jag. Våning 16 bor vi på, så då blir väl allt häftigt oavsett vy egentligen…

Hotellet ligger vid stranden och där var det någon som kunde bygga sandslott om man säger så. Eller ja, göra konstverk av sand kanske är en bättre benämning än sandslott… Bara jag som kallar all typ av aktivitet i sand med typ bygga sandslott. Hehe. Vi gick längs med strandpromenaden innan vi åkte in till Busan city för middag(ar)…

Första måltiden i Busan. Inte alls i min smak så jag smakade bara lite på några få, väl utvalda, bitar av maten som kom in innan jag tackade för mig. Kul att träffa Pontus dock, han gör ju såklart den här resan lite mer annorlunda för oss i och med att han vet vad ”the locals” brukar äta och framför allt hur man äter det. Blir ju en helt annan upplevelse av landet/kulturen när man får den möjligheten.

Vi gick vidare till en lite mer BBQ-inspirerad restaurang där vi beställde in lite olika köttsorter som stektes vid bordet. Mycket kryddstarkt men bättre än första stället och deras mat. Här var tanken att man skulle ta lite kött och annat tillbehör och vira in i bladen. Som en ”tacos” fast blad istället för bröd, och starka chilliröror istället för salsa. Ja, ni hajar!?

Jag har svårt för den lokala maten här alltså. Allt är indränkt i starka kryddor och jag vet knappt ens vad det är för något under kryddlagret. Inte alls min typ av mat och därför blir det room serivce för min del när vi har gått upp på rummet för kvällen.
Dag två får ni i nästa inlägg!

 

Resfeber

Det blir ett sent inlägg ikväll! Kvällen har gått åt till att tvätta upp allt från tvättkorgarna och packa resväskan. CG och jag åker nämligen till Sydkorea i morgon förmiddag, barnfria och alldeles, alldeles ja, själva. Känns tomt att lämna barnen hemma men samtidigt så otroligt skönt. Nio dagar blir vi borta totalt, varav två är resdagar. Vi kommer alltså ha en vecka på plats och det ser vi verkligen fram emot. Resan är av den lite lyxigare varianten, så vi ska se till att njuta ordentligt av vår tid tillsammans och den här möjligheten. Abbe och Olle blir hemma med sin mormor under veckan och sedan åker Abbe ut till landet med morfar. Båda barnen kommer ha det jättebra, så jag tror inte att det går någon nöd på dem över att de inte får följa med. Fast jag kommer sakna dem så otroligt mycket. Har aldrig varit ifrån Olle mer än ett dygn och det känns jobbigt med en sådan rivstart. Abbe har jag varit borta en vecka ifrån, men det var nästan två år sedan. Är helt enkelt inte van vid att lämna dem ifrån mig så länge, vi får se hur det känns. Som tur är så finns ju telefon och videosamtal att ta till. De behöver dock föräldrar som är glada och utvilade, vilket en del av den här resan är till för. Vi ska ladda batterierna och umgås på tu man hand, vara CG och Jossan för en vecka. Min bror bor och pluggar i Sydkorea så det är av den anledningen som vi åker dit, träffa honom och umgås men också se och uppleva Sydkorea med allt vad det innebär (och som är möjligt på en veckas tid). Vi börjar veckan i Busan med strandhäng och bad för att avsluta resan i Seoul. Eftersom bloggen är igång igen tänkte jag dela med mig av resan här, inlägg och bilder. Hoppas ni vill ta del av det!
Nu är det dags för mig att krypa ner i sängen. Barnen vaknar som vanligt tidigt i morgon bitti, och jag behöver dessutom de timmarna på morgonkvisten för att lägga ner det sista i resväskan och fixa här hemma.

Vi hörs i morgon. Kanske från München eftersom det är där vi mellanlandar, och först då som jag får tid att plocka upp datorn. Vi får se ♥

För snart fem år sedan i Turkiet, vår andra utlandssemester tillsammans. Det har blivit en del resor sedan dess och han är den personen jag helst vill upptäcka hela världen med. I morgon början nästa upptäcktsfärd.

 

Avpälsad

Förutom barn som kräver mycket tid och engagemang så har vi också en hund som kräver sitt, lille Aston. Han blev igår vaccinerad mot rabies och fick hundpass att ha med sig när vi åker till Danmark i slutet på juni. Dessutom fick jag för mig igår när vi låg på filten i trädskuggan att jag skulle frisera honom. Borsta och klippa pälsen, klippa klorna och tvätta honom runt ögonen. Han blev jättefin och det passar att ha honom lite kortare klippt nu under sommarhalvåret tycker jag. Ser fräschare ut, även om det inte gör någon skillnad mot värmen för hans del. Det underlättar ju dessutom att ha hans kjol kortklippt för att slippa olyckor med bajs som fastnar i pälsen osv.

Han är ju för övrigt den bästa investeringen i den här familjen. Han håller Abbe och Olle sysselsatta hela dagarna med bus och gos. Han springer alltid till Abbe först när han har varit ensam hemma och vi öppnar ytterdörren. De är som syskon, barnen och hunden. Nu när valptiden dessutom är förbi, har vi en lite mindre rymningsbenägen hund som hellre ligger på altanen och solar än att gå på för långa upptäcktsfärder. Här kommer (inte så bra dock) två bilder som visar förvandlingen han genomgick igår. Jag är nöjd måste jag erkänna. Svårt att få till ett bättre resultat när man aldrig tidigare har klippt ett djur samt fick ta vad som fanns hemma: kam och kökssax. Översta bilden är hur han ser ut nu. Bilden under visar hur han såg ut innan.

 

Måste lära min söner empati

Det är väl i dagsläget ingen tvekan om vilka i samhället jag tycker bär skulden för det mest fasansfulla i vårt samhälle (männen för er som missat mina tidigare inlägg). Jag tänker mycket på att jag har berikats med två söner, och vilket ansvar jag som förälder har för att de ska bli människor som andra vill ha i sin närhet och tycka om. Jag vill uppfostra två snälla, hjälpsamma och empatiska pojkar som förstår vilka förmåner de har genom att bara vara födda till män med vit hudfärg i ett samhälle som premierar just vita män. Jag vill uppfostra mina pojkar till att bli ödmjuka inför sin familj, sina vänner, sina bekanta och obekanta. Jag vill att de ska se och förstå den otroliga orättvisan som människor föds in i och dess påverkan på ALLA sorters val som tillkommer därefter. Allas olika förutsättningar här i livet och vara ödmjuk inför den orättvisan som visar sig överallt och hela tiden. Om man vill se med de ögonen och lyssna med de öronen, det vill säga. Jag tycker mig se så många människor som inte förstår förtryck och hur fruktansvärt allvarligt det är. Det passerar obemärkt förbi och det provocerar mig väldigt mycket. När Abbe låg i magen bestämde jag mig för att min viktigaste uppgift som förälder blir att lära mitt barn empati.

Jag tycker det är jätteviktigt att lära mina barn att förstå och tolka in sina egna och andras känslor. Om inte jag som vuxen stannar upp när någon har gjort sig illa, medlar och pratar om vad som hände, varför det hände, känslor och hur det kan bli bättre, hur ska barn någonsin kunna lära sig att uppmärksamma känslor? På den punkten är jag otroligt hård med mina barn. Inga händelser där han eller någon annan har gjort sig illa (som jag ser) får passera utan att det blir uppklarat. Om han har gjort något annat barn ledsen är det mitt ansvar som vuxen att visa Abbe varför det blev så. Jag pratar med honom om varför barnet blev ledset, hur barnet kan tänkas känna om Abbe gjort si och hur han förändra det. Han behöver säga förlåt och tolka in barnets känslor innan och efter. Han får lära sig att läsa barnets uttryck och känslor och det är otroligt viktigt för att lära känna sina egna och andras upplevelser av något.
När jag var mindre fanns det ett barn i min skola, som för mig idag är ett solklart exempel på någon som inte haft en närvarande vuxen som pratat om känslor och andras upplevelser i olika situationer. Han skrattade alltid när någon gjorde sig illa istället för att hjälpa till eller se efter hur det gick. Han puttade alltid så hårt på gungan att barn ramlade av pga den höga farten och tyckte det var en rolig aktivitet på rasten. Han knuffades och gick före i matkön. Jag förstod inte då att han inte fått lära sig vad empati är. Jag tänker på sånt nu när jag själv har fått barn, hur de kommer bemöta sina kamrater i skolan och hoppas att jag kan rusta dem med bättre verktyg än vad den pojken hade som jag gick i skolan med. Jag lär min söner att säga förlåt och visa omtanke mot den som blivit illa behandlad. De måste visa hänsyn när de leker.
Ser du att din bror blir ledsen när du gör så där? Du måste lyssna när någon säger nej. Nu är det något som försöker berätta något för dig – nu får du höra på. Ge henne en kram och säg förlåt. Nu behöver din lillebror hjälp. Om du inte lyssnar och är snäll kan du inte vara med och leka. Det är vanliga fraser som jag använder för att få Abbe att uppmärksamma känslor och att lära sig känna av var andra befinner sig känslomässigt. Helt enkelt lära sig hur olika känslor uttrycks och vad han kan göra för att förändra en känsla som han givit en person som inte är positiv. Att reagera och agera. Jag empatitränar mina söner för att jag tror att det kommer göra dem till bättre män(niskor).

Abbe och AnaBelle på en playdate idag.

 

Jag är en dålig förebild

Jag tänker på det jag skrev om igår (att vi kvinnor/mammor jämför oss med varandra) och det finns många funderingar kvar att vädra. Egentligen är det ju så att jag inte kan jämföra mig själv med någon annan, det är ju helt omöjligt med tanke på allt som spelar in huruvida a leder till b eller a förblir a eller vad det nu må vara. Finns ingen som har exakt samma förutsättningar som någon annan och därav är svaret: OMÖJLIGT att jämföra. Ändå är det i princip det enda kvinnor gör. Vi jämför oss med varandra och vi jämför andra kvinnor med varandra och andra jämför oss kvinnor med varandra.

Men det är ju också helt OMÖJLIGT att inte jämföra sig själv med andra kvinnor med tanke på att det är precis det samhället vill att vi ska göra. I media och på arbetslivet och i vardagslivet så hyllas kvinnor som lyckats. Och ja, det är ju fantastiskt att kvinnor får ta plats och synas och hyllas osv, men det är ju dock så att pga det patriarkat vi lever i så måste en kvinna vara dubbelt så bra som en man för att anses vara hälften så bra men därmed tillräckligt bra för att få det utrymmet. Och med tanke på den enorma press som kvinnor utsätts för så finns det ju absolut inget utrymme för svaghet eller andra mindre bra egenskaper. Det är ju dessutom så att kvinnor fortfarande har största ansvaret för hem och hus och barn och familjen och relationerna ÄVEN när vi jobbar.

Detta leder då i sin tur till att kvinnor måste bli superkvinnor för att duga. Och vi som inte får möjligheten att posera snyggt på ett tidningsomslag (endast framgångsrika som är covergirls) jonglerandes med en unge (som ska symbolisera familjen), en laptop (som ska symbolisera karriär och dessutom normbrytande karriär pga inte lika hett att posera med en blodtrycksmätare från vården), ett glas vin (som ska symbolisera vårt sociala liv med vänner och bekanta och uteliv och myskvällar) och en dammsugare (som ska symbolisera det obetalda arbetet i hemmet) känner ofta ett sting av misslyckande. Varför är inte jag som henne? Varför klarar hon… Och så är det negativa spiralen igång. Vi ältar, nedvärderar och sänker oss själva. Jag känner så många kvinnor som har en färdig lista i bakhuvudet på saker de är dåliga på. Vi kan rabbla upp tjugo saker vi är dåliga på inom loppet av en minut. Mitt i natten, i nattmössan.

Men be samma kvinna lista typ fem saker som hon är bra på, då står det still. Ööööhhh…?

Jag försöker aktivt bryta det mönstret, men trillar som ni säkert förstår tillbaka ibland. Vill istället tänka på de egenskaper som jag faktiskt är bra på. Och nej, inte ytliga kvalitéer som att man är snygg eller har fina ögon eller vad det nu kan vara för något man vill framhäva med sitt yttre (känns så passé och tråkigt och patriarkalt att värdera utseendet som en bra egenskap och likställa med typ snäll). Jag menar verkliga egenskaper. Som att jag är snäll och omtänksam. Eller klok och allmänbildad. Eller att jag har förmågan att se saker ur andra perspektiv än mitt eget och att jag är öppen för det som är annorlunda. Jag är mån om andra människor och hjälpsam.
I samma stund som jag bestämde mig för att börja fokusera på mina positiva egenskaper, så vill jag inte behöva ägna tankekraft åt sidorna som är lite mindre trevliga. Jag tror helt enkelt att jag blir en bättre människa av att inte älta mina negativa egenskaper, utan fokuserar på mina positiva.

Men!!! Jag ska göra ett undantag nu. Jag tror att det finns många kvinnor som behöver lite fler dåliga förebilder. Kvinnor som är lite halvkassa ibland. Som inte är några superkvinnor som jonglerar allt med en hand och står på ett ben samtidigt. MEN som duger ändå. Som är inspirerande och fantastiska, sina sämre egenskaper till trots! (eller kanske just pga dem?)

  1. Jag har inget tålamod. Jag kan skrika mitt i natten på mina barn om de vaknar flera gånger, pga tålamodet är borta efter första omnattningen. De förstår såklart ingenting, och ingenting blir bättre av att jag skriker (såklart) men jag kan ändå inte rå för det. Mitt tålamod är kort och när det är slut så är det verkligen helt slut. Jag kan inte vara pedagogisk eller snäll eller förstående förrän jag har fått tillbaka tålamodet (läs: skrikit, lämnat för andrum, fått skuldkänslor som väger över tröttheten).
  2. Jag är oflexibel. CG kallar mig fyrkantig, och ja, jag kan verkligen inte flexa utanför det jag har planerat eller tänkt. Tråkigt, kan jag hålla med om.
  3. Jag gillar inte att testa nya saker. Jag vill inte se ny filmer eller äta mat från andra kulturer som jag ej har ätit tidigare. Åker gärna på samma typer av resor och handlar alltid kläder som jag vet att jag tycker om och har haft tidigare.
  4. Jag är lat. Orkar sällan ta barnen till olika lekparker varje dag och hitta på dussin nya aktiviteter. De får leka i trädgården eller på några få utvalda lekplatser som jag tidigare varit på (läs punkten innan).
  5. Jag är arrogant. Och dryg. Ibland (rätt ofta) har jag en tendens (speciellt när jag är säker på min sak) att klappa folk på huvudet. Speciellt när jag är arg eller blir provocerad.
 

Att vara ideal och normal

Jag har ju lyckats få två avkommor, Abbe och Olle. Mina älskade små klimpar som med bara sin entré här i livet har gett mig mer än någon annan. De två små lintottarna har gett mig perspektiv på mig själv och omvärlden, som jag antagligen inte hade fått utan dem. De har helt enkelt gjort mig till en bättre människa, och jag vill ju såklart göra dem till två fantastiska och älskvärda individer som är trygga och empatiska i gengäld. Men hur gör man bra föräldraskap? Det känns mest som att jag vet hur man gör fel. Inte så att jag medvetet väljer att göra en massa fel, även om det blir en hel del fel i mitt sätt att vara förälder. Att ha tålamod. Att vara pedagogisk. Att vara en förebild. Att ge, ge, ge. Jag upplever att jag har mer på fötterna för hur man är en fuck-up som förälder än tvärt om. Jag vet hur man skapar otrygga barn. Jag har sett det själv, både på längre avstånd och på nära håll. Jag vet vad jag aldrig vill utsätta mina barn för och jag vet vilken typ av förälder jag vill undvika att vara till varje pris, men ändå, trots facit i hand så upplever jag det svårt att göra föräldraskapet på rätt sätt. När kommer detta oändliga tålamod som krävs för att ha barn? Jag väntar fortfarande. Hur ska jag, trots ett års universitetsstudier i pedagogik, kunna förklara och visa stort som smått på barnens nivå? Hur vet jag ens var deras nivå är? Och förebildsbiten. Att vara en närvarande, engagerad, inkännande, snäll, tydlig, saklig, rättvis person med civilkurage och allt annat som krävs för att vara en god människa. Någon att se upp till och lära av. Hur är man en sådan person när orken inte finns och tålamodet tryter. Jag skriker istället för förklarar. Jag svarar ”nej” utan att egentligen ha hört vad Abbe har sagt för jag orkar inte fråga för tjugonde gången vad det är han menar att han vill göra. Jag förutspår dessutom att det är något jobbigt och krångligt han vill som jag inte pallar engagera mig i eller städa upp efter så jag säger nästan alltid ”nej” utan att veta. Att vara rättvis, när Olle vill leka med något som är Abbes och han ställer till med en scen som jag hellre undviker än gör rättvis för Olles skull. Flyttar helt enkelt hellre på Olle och ger honom något annat.
Jag vet knappt vad min poäng är, men jag vet desto tydligare att föräldrar (eller i alla fall mammor) har orimliga krav på sig. Som förälder kan man aldrig göra rätt nämligen, ändå bemöts vi fördömande och oförstående av omgivningen. Jag är ju väl medveten om att sociala medier är en autobahn rakt in i hjärtat med ångest och dåligt samvete. Det är ju omöjligt för mig som mamma att agera på samma sätt som alla mammor i mina sociala kanaler gör TILLSAMMANS. För det är ju just så, jag går igenom min feed på insta och fb, ser och läser och tolkar och like:ar alls olika uppdateringar och bilder och skryt och kommentarer om deras fantastiska lekstund, middag, fika, promenad, biltur, sovstund, kvällsbad osv i all oändlighet. Den samlade bilden av allt detta som matas ut överallt är ju sinnessjuk att hålla samma takt med. Nu när barnen har somnat för natten och jag ligger med mobilen i handen och tittar på mina sociala medier så inser jag ju mina brister mer än någonsin. Svårt att hålla min verklighet av småbarnstiden på samma nivå som en instagrambild. Det skrivs ju så sällan hur jobbigt det är att ha barn. Det matas mest ut glorifierade bilder av småbarnslivet som inte alls stämmer mer än möjligen en sekund (precis då bilden togs). Resten får vi inte se. Resten är samma jävla visa som jag upplever, men som så få vågar erkänna och prata om. Så jag försöker förlåta mig själv. Jag försöker tänka att så länge barnen vet att de är älskade upp över öronen och att de blir sedda så räcker det, resten ordnar sig. Det gör inget att jag gör en massa fel på vägen, för jag orkar inte vara en perfekt mamma som alltid är på topp och på humör för all möjlig skit barn hittar på, högt och lågt, dagarna i ända. Men jag ber barnen om ursäkt på kvällen om jag har betett mig illa och skrikit trots att det var helt onödigt (och nej, vissa hävdar att det aldrig är nödvändigt att skrika. Jag håller inte med. Ibland behöver mina barn tydligt få se att min gräns i nådd och då daltar jag inte en sekund mer med fåniga, inkännande och kassa avledningsförsök). Jag säger också att jag älskar dem varje dag och helst många gånger. På så vis har jag lyckats förekomma lite av det dåliga samvetet som kommer smygandes på kvällarna. Trots insikten och förståelsen bakom den perfekta ytan som sköljer över en överallt så är det väldigt svårt att inte jämföra och analysera. Fan.

DSC09559

September 2016