Grönskande morgonstund

God morgon! Lördag morgon och vi har varit igång sedan halv sju, sovmorgon med andra ord med tanke på att det inte hör till ovanligheterna att barnen stiger upp vid fyra annars. Abbe och jag började dagen ute i växthuset medan vi rastade Aston i trädgården. Vi skördade tre stora gurkor och Abbe provsmakade jordgubbarna som precis blivit ätbara. Till frukost bakade vi scones. Väldigt mysig morgon. Nu sover Olle sin förmiddagslur och Abbe vilar i soffan framför barnprogram medan jag städar undan här hemma efter morgonens lek och bus. När Olle har vaknat ska vi packa in oss i bilen och åka till Lammet och Bonden i Gråbo. Barnen och jag ska hälsa på djuren medan CG rekar bland grillutställningen de har idag. Det blir lunch där ute.

 

Hur vi berömmer barn gör skillnad

Jag tycker ju som bekant (läs här och här) att vi ska bekräfta våra barn och visa att vi älskar dem på andra sätt än att kommentera deras utseende eller prestationer, t.ex. att de gör oss glada och att det är roligt att umgås med dem, att de är betydelsefulla för att de finns och inte för att de har åstadkommit något särskilt. Mina barn kommer alltid värderas högst oavsett hur vackra eller duktiga de är, det är ju mina barn och jag älskar dem oavsett. Finns ingen anledning att lägga in bedömningar där, bara bekräftelse och uppmärksamhet.

Jag får ju bita mig i tungan varje gång Abbe eller Olle gör något, jag vill ju helst att folkmassorna ska applådera och änglakören sjunga för full hals så fort de har lyckats med något. Om det så är att prutta på beställning eller kladda färg på ett papper. Fast vad händer med deras självförtroende när jag hela tiden uttrycker hur duktiga det är som gör eller kan något? Vad händer den gången jag inte säger det? Ska barnet tolka det som att det inte var bra eller fint då? Eller om jag hela tiden överöser dem med att de är jätteduktiga som kan cykla, vad tänker barnen om de som ramlar av eller inte kan cykla? Är de ”oduktiga” då? Ska mina barn värdera andra barn som inte kan? Eller jämföra sig själva med andra som kan något de inte kan? Jag vill bespara mina barn att jämföra sig själva och andra barn. De ska bli bekräftade i vad de gör men inte värderade. Det kommer de ändå bli tids nog med betyg och andra krav som skolan och samhället ställer. Jag som förälder behöver inte kasta in dem i det. De behöver inte det, de är ju för mig värdefulla ändå.

Växande beröm tycker jag är jätteintressant och viktigt. Om min son visar sig ha en talang i att måla och jag berömmer honom för det kan det bli ett dilemma. Jag vill inte ge beröm som bara fokusera på talang för det kan ju få honom att tro att han enbart ska satsa på det han har lätt för. Det kanske till och med leder till att han drar sig från att testa andra saker än det han naturligt är bra på. Han kanske blir rädd för att misslyckas. Och alla vet ju att det är lättare att hålla sig till det man är bra på och får beröm för än det som är ovant och svårt. Frågan är om vi vill begränsa våra barn eller få dem att utvecklas. Jag vill få mina barn att utvecklas och det får jag genom att berömma deras ansträngningar mer än själva resultatet. Jag vill att de ska fokusera på att ha tålamod och att ”hårt jobb lönar sig”. De ska känna att även när de inte lyckas så är inte det ett misslyckade utan ett tecken på att de fortfarande håller på att lära sig snarare än ”Om jag måste anstränga mig så är det nog inte mig grej. Det är ingen idé att ens försöka göra något jag inte har medfödd talang i.”
För att fortsätta i spåret om hur vi pratar och berömmer barn såg jag det här klippet som är jätteviktigt, se själva.

 

Kvinnohatande män i skolmiljö

När jag precis hade börjat högstadiet berätta en manlig fritidsledare för mig att han hade varit på dejt med en kvinna och hon hade haft HÅR UNDER ARMARNA. (OMG, är det sant??? Hörde jag rätt, hade hon verkligen hår under armarna. Låter ju helt onaturligt. Eller?). Han berättade att han tyckte det var ofräscht med kvinnor som hade ”tofsar” där som kunde råka skymtas om hon hade kortärmat på sig på sommaren. Detta berättar en vuxen man för mig som precis hade kommit in i puberteten (… och börjat få hår under armarna). Vi skrattade och visade förakt åt detta fruktansvärda brott, höll med varandra om att det var ofräscht och så kan man ju absoluuut inte gå runt. En vuxen snubbe och en tjej som precis fyllt 13 år. Vi hånade en kvinna som hade hår under armarna. Jag vet ärligt talat inte vad som är värst egentligen, att han tyckte det var ett lämpligt samtalsämne med ett barn eller att han hade en sådan unken kvinnosyn.
Har väldigt svårt att se hur detta någonsin skulle kunna hända med omvända roller. En kvinnlig fritidsledare som varit på dejt med en man och senare pratar med en pojke på skolan om att mannen hade håriga armhålor och att det var äckligt. Det händer ju inte. Det finns ju inte på världskartan att kvinnor 1. värderar män efter var de har hår på kroppen och 2. pratar så olämpligt om ett naturligt fenomen som är ett resultat av puberteten med någon som är i puberteten. Det når ju toppen av olämpligt beteende.

Att som man inte förstå att hans kvinnosyn är förnedrande må vara en sak – det är ju så internaliserat i oss alla att man behöver ha en del hjärnkapacitet för att kunna räkna ut det – men att involvera barn i samtalsämnen som går ut på att håna andra personer borde ju vara en rätt tydlig gräns för när det blir olämpligt. Fast nä, mäns kvinnohat skyr inga medel. Den här fritidsledaren lyckades alltså i samma samtal förnedra en kvinna och samtidig uppmana en annan till att inte bli som henne. Han slog två flugor i en smäll kan man säga. Satte en på plats och tvingade in den andra i självhat. Effektiv kvinnohatare.

 

En feminist kan inte leva som hon lär

Nu när vi är hemma efter resan i Sydkorea är det skönt att få ställa sig i badrummet och använda sina egna ansiktsprodukter och krämer. Det ska även bli skönt att boka tid för en uppfräschning av brynen. Jag försöker ju vara så medveten som möjligt om vad jag gör och varför jag gör det. Jag inser ju då också att jag använder BH, rakar benen, bantar, fixar brynen på salong, köper nya fina kläder, målar tånaglarna, osv pga det samhälle vi lever i och inte för att jag själv vill det. Eller jo, jag vill ju det men det är ju för att jag har blivit uppfostrad att tycka om sådant. Jag menar, hur jävla bekvämt är det egentligen med BH? Hur mycket tid lägger vi inte på att raka bort naturligt hår på kroppen? Hur roligt är det att behöva tänka på vad vi äter samt hålla koll på siffrorna på vågen varje dag? Svar: Inte alls bekvämt eller kul, men det är patriarkatets värderingar och krav på kvinnan och hennes kropp.

Oavsett hur medveten jag är om detta så är jag ju barn av min tid. Ni vet ju också (eftersom jag tjatar om det) att kvinnan bestraffas när hon försöker undvika kraven. En kvinna som inte använder BH är en bekväm kvinna och det är äckligt. En kvinna som inte rakar ben/armhålla/underliv är en hårig kvinna och det är äckligt. En kvinna som inte bantar är en tjock kvinna och det är äckligt. Det går alltså inte att inte bry sig om sitt yttre utan att bli straffad och oattraktiv. Och vem vill vara ett slappt och hårigt äckel? Inte jag. Inte någon om jag får lägga ord i andras munnar. Vi vill helt enkelt visa den bästa sidan av oss själva för att attrahera män. En kvinna som attraherar män är en kvinna som kommer få det enklare i samhället än en kvinna som inte gör det. Och vi är ju inte mer än människor. Alla vill känna sig älskade och uppmärksammade. Problemet är att kvinnor behöver göra sig till, vara någon annan, för att få den uppmärksamheten. Och det är väldigt problematiskt tycker jag.

Många tycker ju att jag måste leva som jag lär för att vara trovärdig och ha rätt att yttra mig. Jag håller med. Men jag är också väl medveten om varför jag gör alla dessa kvinnliga saker och det är ju för att det inte finns ett alternativ. Kvinnor måste vara snygga och fräscha för att överhuvudtaget få synas och höras i samhället, ta plats. Hur ofta ser/hör/läser vi om framgångsrika kvinnor som är tjocka och håriga och ointresserade av sitt yttre? Svar: aldrig. Det är ju liksom inte en slump, eller hur?
Det finns ett kvinnligt intresse som jag faktiskt inte ägnar tid åt eller lägger pengar på och det är smink. Jag pallar helt enkelt inte stiga upp tidigare på morgonen för att lägga en bas och sedan skugga fram olika ben i ansiktet som gör mig ännu snyggare, och det är faktiskt för att jag tycker att jag är okej snygg som jag är. NOTERA: Det handlar om att jag anser mig tillräckligt snygg utan smink för att kunna ”unna mig” att skita i det. Det handlar alltså inte om att jag skiter i hur jag ser ut. Hade det varit så (att jag skiter i om jag är ful eller snygg) hade jag kanske levt mer som jag lär (inte vilja vara patriarkatet till lags) men så är det alltså inte. Utseendet är fortfarande viktigt för mig och kräver mentalt utrymme = patriarkatet har mig precis där det vill att jag ska vara. Kroppsfixerad.

Men jag tänker att det viktigaste är väl ändå att lyfta problemet? Det är ju först när man förstår vad och hur och varför det är som det är, som man kan göra en förändring. Vi måste bli medvetna om det förtryck män utöver för att sedan kunna göra något åt det. Jag vill fokusera min kraft åt att lyfta, diskutera och problematisera det som är problematiskt med att vara en kvinna i ett patriarkat.
Det finns så många kvinnor som inte ens vet att de lever i ett förtryck. Ja, det är sant. Får hela tiden höra om kvinnor som springer patriarkatets ärenden genom att skrika ”inte min man”, ”vi är visst jämställda”, ”jag gör mina egna val”, ”Jag sminkar mig för min egen skull”, ”jag ser inte alls något problem med att jag är den som vabbar och tar ut hela föräldraledigheten. Det passar vår familj bäst” osv i all oändlighet. Min blogg och mina texter skriver jag för dessa kvinnor. Jag vill upplysa kvinnor för att jag tycker det är en självklarhet att alla kvinnor är feminister. Det är först när alla kvinnor anser sig vara feminister som det ens är intressant att försöka få till en förändring. Vi kan ju inte övertala männen att värna om våra rättigheter om vi själva inte bryr oss? Jag vill helt enkelt skriva om kvinnor för kvinnor. Männen är jag inte intresserad av att föra debatten med. De förstår ändå inte och helt ärligt, de kommer inte vilja gör något åt saken även om de ens kunde förstå. Det ligger nämligen i den dominerande gruppens natur att vilja bevara sina privilegier inom gruppen. Attityden män har mot kvinnor kan alltså inte förändras bara sådär. Det måste till andra medel för att få en sådan förändring, nämligen LAGAR. Män kommer inte bara vakna upp en dag och vilja dela med sig av makten och pengarna. Det måste lagstiftas fram. Vad säger det oss? Jo, vi måste rösta (alt kvotera) in kvinnliga politiker som kan föra kvinnors talan. Frågor som rör kvinnor och kvinnors rättigheter. Män kan inte fatta beslut som gynnar kvinnor av två skäl:

  • De förstår inte vad för typ av beslut som måste fattas pga de vet inte hur det är att vara kvinna i ett patriarkat.
  • De vill inte driva samhället i en mer jämställd riktning pga alla män förlorar på det = frågan bortprioriteras för att det är tråkigt och ointressant för dem.
 

Beröm ger barn utseendefixering och självförakt

Lite respons från mitt inlägg igår om att sluta värdera barn med komplimanger som ”vad duktig du är” och ”vad fint”, och istället bekräfta och visa intresse på något annat sätt. Tänk att det ligger så djupt rotat i oss att vi upplever oss själva taskiga som inte kommenterar någons nya frisyr, t.o.m barnen behöver kastas in i hetsen om att ens yttre är det viktigaste vi har att komma med. Jag tycker inte alls att barn behöver höra att de är fina och duktiga, de behöver uppmärksammas och hyllas som personer, inte för sitt yttre. Ja, vi har berömt våra barn i alla tider och alla har väl ”blivit normala” om det är utseendefixerade barn och ungdomar och vuxna vi vill ha. För ja, alla har bivit en produkt av det beteendet. En självhatande epidemi sprider sig och ingen kommer undan. Utseendehetsen har ju blivit så viktig att kvinnor svälter sig själva, lägger sin under kniven, sprutar in gifter under huden, skuldsätter sig själva och hatar sig själva. Det är så viktigt att barn i låg och mellanstadiet upplever sig själva tjocka och behöver tänka på vikten och vad de stoppar i sig. Så absurt och så skevt.

Komplimanger är förtryck och ett omfattande samhällsproblem.
”Men det är väl snällt att säga snälla saker till varandra?” och ”det är väl kul att få komplimanger?”
Svar: Ja. För stunden. Fast vad händer i det långa loppet? Vi lever i en kultur där kvinnor alltid objektifieras – i vardagen, på tv, i tidningarna, på internet, i reklam och annonser. Att hela tiden objektifieras leder ju till att vi tillslut objektifierar oss själva, vilket sin tur leder till att vi lär oss se oss själva utifrån, från betraktarens ögon snarare än våra egna. Det påverkar vår självbild negativt såklart.

Vi människor behöver bli sedda, inte recenserade.
Unga flickor lär sig att deras yttre är deras mest värdefulla egenskap, och ju större sexuell attraktionsförmåga desto högre status. Oattraktiva kvinnor avskys, hånas och ignoreras. Vi har lärt oss att känna oss värdefulla av ytliga komplimanger. Det bekräftar oss som människor och ger oss existensberättigande. Tänk att jag har kvinnliga vänner och bekanta som sagt att de hellre är snygga än smarta. De vinner mer på att kunna attrahera omvärlden än att investera i sina egna intressen. Därför vill jag uppmuntra alla att sluta kommentera andras utseende det första du gör när du träffar någon. Det talar nämligen om för dem att utseendet är viktigare än något annat.

 

Gubbar, lägg ner er mansplaining

Den här insändaren kommer från Kommunal. Tänk att det finns män där ute som tror att de gör oss kvinnor en tjänst genom att berätta vad vi ska göra med våra liv samt hur vi ska leva dem. Pär Hägglund, det finns inget som är så jävla patetiskt som när en man ska berätta för tusentals kvinnor att de har valt fel jobb och att de måste byta för att få ett bättre liv. Precis som att kvinnor inte är kapabla till någonting utan du Pär är räddaren som kommer och leder oss genom det mörker vi famlar i.

Jag tycker Pär med resten av sina kollegor inom det manliga könet ska tänka på tre saker innan de någonsin kommer med tips igen:

  • Som kvinna i ett patriarkat går det inte att göra rätt. Oavsett vilket yrke kvinnan väljer så är det fel, det är nämligen så patriarkatet är uppbyggt. Om du tror att en kvinna i ett typisk mansdominerad yrke har det bättre så är du ute och cyklar. För det första har hon inte samma lön som sina manliga kollegor trots att de gör samma jobb pga hon är kvinna och kvinnor värderas lägre. För det andra så får en kvinna i en manlig bransch utså betydligt mer sexistiska kommentarer/skämt än på någon annan plats. Inte en särskilt trivsam arbetsmiljö för att utrycka mig snällt.
  • Om nu alla dessa kvinnor skulle följa din uppmaning – vilka ska då ta hand om alla barngrupper på förskolan? Vilka ska utbilda elever i skolan? Vilka ska bedriva fritidsverksamheten efter skolan? Vilka ska ta hand om de med funktionsnedsättning? Vilka ska jobba på sjukhus och ta hand om de sjuka eller de som behöver vård? Vilka ska ta hand om våra äldre på äldreboenden? Vilka ska jobba i hemtjänsten?
    Eftersom det är för låg status på dessa yrken för att män ska ta dem så undrar jag uppriktigt sagt vilka det är som ska fylla dessa platser? Ska du Pär göra det? Nog för att män har en tendens att överskatta sig själva, men det här tar ju i så fall priset.
  • Innan du hoppar på kvinnor och deras val så borde du istället ägna dina rader i framtida insändare åt ATT LÖNERNA ÄR SÅ ORIMLIGT JÄVLA LÅGA istället för att kvinnorna har valt fel yrke. Se till att få lönerna höjda istället för att få kvinnorna sänkta.

Pär tycker att kvinnor ska dubbelbestraffas. De ska först straffas efter att ha valt* yrket med lägst status och därmed en lön som det knappt går att leva på (bara det är ju höjden av förnedring). Sedan ska samma kvinnor bli påhoppade och skammas av män för att de har valt ”fel yrke” utifrån en mans perspektiv.
Om män som Pär så gärna vill göra kvinnor en tjänst: sluta smutskasta kvinnor, kvinnliga yrken och kvinnliga intressen. Se istället till att lägga ert krut på de yrken som domineras av kvinnor att anses viktiga och därmed betalar ut lön efter samma värdering.

*Vill bara förtydliga att man väljer inte fritt i ett system där valfrihet inte finns. Det är ju liksom ingen slump att kvinnor jobbar på samma ställen som andra kvinnor och vice versa för män. Kvinnor dras till kvinnor och män till män pga män vill ha det så. Män har utformat samhället efter att könen ska vara uppdelade där kvinnorna är nedvärderade och männen högprioriterade. Kvinnor uppfostras till att bli mer omhändertagande, ha mer överseende och vara mer empatiska än vad män blir. Alltså hamnar kvinnorna i yrken där dessa egenskaper är viktiga = omsorg. Att dessa yrken sedan värderas lägre än yrken som män dominerar är ju för att kvinnor värderas lägre och därmed också deras arbete.  De som inte förstår den kopplingen har tyvärr en rätt svag analysförmåga. Fast det är ju också något som är ett resultat av det patriarkat vi lever i: diskrimineringen av kvinnor är så normaliserat att vi inte ens förstår att vi begränsas. Patriarkatet får kvinnor och män att tror de väljer yrke/intresse av egen vilja, helt opåverkat av samhällets normer och strukturer.

 

Jetlag

… Klockan är sju på kvällen och jag är så trött att jag nästan svimmar. Kanske inte så konstigt ändå, i Sydkorea är klockan två på natten och det känns mer i linje med hur jag känner mig. Tror alltid att jag ska ”klara mig undan” tidsskillnaderna när jag reser mellan olika zoner men jag är nog snarare tvärt om – jättepåverkad. Olle är lagd och jag ska faktiskt runda av dagen nu också. Sängen lockar mer än någonsin och sett till att jag bara fick fyra timmar sömn i natt känns det helt rimligt att säga god natt nu.

I morgon har jag BVC-besök för båda barnen. Olle ska göra sin 10:månaders och Abbe sin 2,5 år. Spännande! Ska bli kul att ”visa upp” barnen eftersom de har utvecklats så mycket nu under våren. Olle har börjat stå upp själv och gå (tar ca 5-7 steg åt gången) och Abbe har fått ett bättre flyt i sitt tal och har lärt sig många nya ord de senaste veckorna. De växer så det knakar de där små grodorna. De som nyss föddes tänker jag och förundras över var tiden har tagit vägen. Känner mig lyckligt lottad som har fått så fina barn.


Bilden är tagen för exakt tio månader sedan och Olle hade precis kommit hem från BB. Första bilden på Abbe och Olle tillsammans. Så fina.

 

Mina barn är inte duktiga

Sluta säg VAD DUKTIG DU ÄR och VAD FINT som en programmerad robot.
Barn vill inte ha beröm. De vill bli sedda och bekräftade. Det räcker långt med ett ”jag ser!” när ungen ropar ”titta mamma”. Jag vill ju gärna bekräfta mina barns lekar och handlingar utan att värdera prestationen. De ska inte behöva känna att de måste prestera för att få min uppmärksamhet… Det tror jag hämmar deras fantasi och förmåga att kunna leka med inlevelse och tänka självständigt.

Jag försöker ofta vara entusiastisk när Abbe vill ha bekräftelse. Ett ”Åhvadfint” kan aldrig väga upp ett ”Wow, har du målat den teckningen? Berätta, vad är det du har målat?” Jag vill ju att han ska känna att jag är intresserad av vad det är han har gjort och samtidigt öka hans eget intresse för vad han själv har gjort. Försöker lägga fokus på färgerna han har använt och vad teckningen kan tänkas föreställa. Jag ställer följdfrågor och han får utveckla.

Jag fick en teckning häromveckan av Abbe och det gick inte att uttyda något om vad det kunde tänkas föreställa så jag frågade helt enkelt vad han hade målat. ”Mammas bil”. Istället för att då svara med ”åhvadfint” bad jag honom berätta vilka färg han hade använt sig av och då blev svaret ”alla”. Vi pratade om alla färger och vilken färg vi hade som favoritfärg. Vi pratade om att man kan måla dit de som åker i bilen och berätta var de är påväg. Helt enkelt vanliga, enkla följdfrågor men som engagerar istället för passiviserar. Man uppmuntrar glädjen i att skapa. Glädje, inte prestation eller bedömning. Hans teckning blev istället en liten pratstund om färger och att hela familjen ska åka och handla mat. Det är definitivt mer givande för honom att få ha en sådan stund med mig än om jag abrupt stänger den dörren genom att kommentera hans prestation. Det utvecklar inte honom. Jag tror däremot att det här får honom att vilja måla mer och fundera över vad och hur han kan uttrycka sig. Han har förstått att man kan måla både människor och bilar i samma teckning och sedan berätta något särskilt om den. Nästa gång gör han kanske det spontant och då finns det andra följdfrågor att spinna vidare på.

Jag bekräftar såklart mina barn också genom att berätta för dem hur mycket jag tycker om dem, hur glad jag blir av att få vara med dem och hur underbara de är. Jag berättar hur snälla och kloka de är och berömmer positiva handlingar. Det här är alltså inte ett substitut för det. Det behövs också såklart. Alla barn måste få veta att de är värdefulla och betydelsefulla, men de behöver inte hela tiden höra att de är duktiga och fina. Att skapa ett behov av att vilja prestera, visa upp, känna sig duktig och fin skapar bara stress och press. Det tycker jag vi ska bespara våra barn. Abbe tycker om att klättra i träd. Han gör det för att han vill det och tycker det är roligt. Varför ska jag värdera det?  När Abbe ropar ”titta mamma” är inte det för att få beröm. Han vill bara att jag ska se honom och sätta ord på hans upplevelse.

Vad kan man mer säga då?

Om barnet hjälper till att plocka i ordning på sitt rum
Man är ju inte per automatik duktig för att man håller ordning på sina leksaker, men det är ju väldigt bra att ha ordning på dem.
”Vad skönt att alla leksaker är undanplockade, se vad mycket plats det finns att leka på nu”
”Vilket tur att leksakerna står på rätt plats igen. Nu är det enklare att se vad du vill leka med”
”Vad trevligt det blev här inne nu. Vad ska vi leka med först?

Har barnet ett nytt klädesplagg som hen vill visa upp?
”Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?”
”Vilket spännande mönster. Ska vi räkna hur många…det finns?”
”Är det ett djur du har på tröjan? Ska vi ge det ett namn?”
”Vilken varm och mjuk tröja. Den ser mysig ut!”

Har barnet en ny frisyr?
”Jag ser att du har klippt dig. Spännande. Fick du sitta i en frisörstol medan frisören klippte dig?

Lärt sig ta på kläder/ytterkläder/skor själv?
”Vad häftigt att du klarar det själv nu. Det måste du ha övat på länge.”
”Vilken tur att du kan själv, nu slipper du vänta på hjälp.”
”Vad stolt jag blir över att du aldrig gav upp, även om det var krångligt”

Vill barnet ge dig en teckning som hen har gjort?
”Vad glad jag blir att du har gjort den till mig. Ska vi sätta den på väggen?”
”Vad fina färger du har använt. Vilken är din favoritfärg?
”Vill du berätta vad den föreställer?”
”Wow, den har du kämpat med länge, det ser jag verkligen!”

Byggt något?
”Vilket högt torn. Vill du bygga ett till?”
”Ska vi se hur högt det kan bli?”
”Vill du berätta vilka som bor där?”

Om barnet gungar/springer/klättrar/åker rutschkana
”Vad roligt det ser ut. Är det roligt?”
”Killar det i magen?”
”Vill du klättra ännu högre? Vad modig du är!”

 

Äntligen hemma

God morgon!
Vi hade otur med våra connecting flights igår och blev sena hem. Vi mellanlandade i Frankfurt och hade ett plan via Bryssel innan vi kunde komma till svensk mark. Tyvärr var väderförhållandena dåliga och det blev förseningar som gjorde att vi skulle missa flyget till Göteborg från Bryssel. Vi fick istället stand by biljetter till ett direktflyg från Frankfurt till Landvetter som vi tack och lov fick boarda tillslut. Vi landade som sagt senare än planerat och var inte hemma förrän halv ett i natt. Barnen gick upp fem så det var bara att gilla läget. Tur att jag har saknat de små så mycket att jag gick upp med glädje. Olle var ett riktigt litet charmtroll i morse som ville gosa i sängen i nästan en timma innan vi gick ner. Han riktigt gosade in sig och verkade väldigt nöjd över att se oss. Han drog fingrarna över mitt ansikte och hår flera gånger och log. Abbe var å andra sidan lite förbryllad när han vaknade och kom in i vårt sovrum. Han hade förväntat sig att Nellan skulle vara den som låg i sängen. Han blev dock också väldigt glad när chocken hade lagt sig. Nu är Abbe lämnad på förskolan och Olle har somnat om i sin säng. Jag har två resväskor fulla med smutstvätt som jag behöver tvätta upp. Det blir en dag hemma i lugn och ro.

Så här såg det ut innan storebror åkte till förskolan för en stund sedan:


 

Varför betraktas mens och annat kvinnligt som äckligt?

Jaha ja, där kom mensen som ett brev på posten. Jobbigt när den kommer på 10,000 m höjd men vad ska man göra? Sitter liksom på ett flygplan (sen när började de har wifi på flygplan btw?) och kan inget annat än vara förberedd. Sedan mensen kom tillbaka efter graviditeten med Olle har den tack och lov varit väldigt regelbunden, vilket den aldrig tidigare var på samma sätt innan. Så jag visste ju faktiskt att den skulle komma idag, tacksamt och underlättar det hela. Fyllde i de första fem menstruationerna i en app (när den började och när det slutade) och nu behöver jag inte längre hålla koll på det själv. Jag får en notice om det i telefonen och då ser jag till att ha allt nära till hands. Den har inte tagit fel en enda gång. Så himla smidigt.

MEN det är ju inte bara så att min mens är något som endast angår mig, nej, den är allmänhetens att tycka och tänka om precis hur fan som helst. Sedan puberteten skäms jag varje gång den kommer och jag behöver åka och köpa tamponger (pinsamt att lägga upp på bandet vid kassan och pinsamt att plocka ur väskan på allmänt platser om jag behöver gå på toa, för att inte ens nämna hur pinsamt det är att stå med en använd tampong utan papperskorg att lägga den i som en del offentliga toaletter skiter i att ställa dit). Mens pratas om som något äckligt och ofräscht. ”Har du mens eller?” och ”bloda inte ner hela sängen” är något jag har hört andra kvinnor få som kommentarer samt utsatts för själv. Av män, såklart. Nedvärderande. Jag skäms över att ha mens. Och det har ju sitt ursprung i patriarkatets välde där kvinnan reducerats till sin kropp.
Inte nog med det, vi kvinnor indoktrineras till en tro om att vår kropp aldrig duger som den är. Den är äcklig och något att känna skam över. Är det inte mens så är det kroppsbehåring och är det inte kroppsbehåring så är det ”fuldagar” där vi känner oss tjocka och fula. Allting som skvallrar om att kvinnan är en levande människa som blöder, har ont, ser olika ut, har behåring på hela kroppen osv ses ned på av vår kultur. Försöker kvinnan bryta sig loss från bilden av ett vackert sagoväsen som inte har kroppsbehåring, aldrig fiser/går upp i vikt/blöder så straffas hon (blir kallad ful och äcklig och ofräsch och tjock och tråkig och okvinnlig).

Det är ju inte så lätt att bara sluta känna skam heller med tanke på att HELA världen tjänar på att den kvinnliga kroppen i sin naturliga ursprungsform anses äcklig och ful – ett livslångt projekt som behöver underhållas, förbättras och anpassas. Något kvinnan måste investera i, hela tiden. Investeringar som är tidskrävande och kostsamma. Med hela världen menar jag ju såklart kapitalismen och de som står bakom den: männen. Män älskar att kvinnor är så uppslukade av sitt yttre att det inte finns utrymme för annat som eventuellt kan råka konkurrera med dem på deras arenor: arbetsmarknaden och maktpositioner. Att alltid tänka på och vara medveten om sitt yttre och hur det ständigt kan förbättras tar otroligt mycket utrymme. Mentalt utrymme som hade kunnat läggas på något annat – t.ex självförverkligande.
Män har inte alls samma krav på sig och sitt utseende för att duga. Män är representerade i media och populärkultur i alla former och variationer medan kvinnor endast har en typ att förhålla sig till; den smala, vita, hårlösa, passiva, leende galningen som stirrar ner på oss från reklampelaren. Klart som fan att det är svårt att trivas med en kropp som aldrig får synas och finnas, dvs utan värdering eller förklaring och känna skam över eller ha som ”projekt”.

Att välja om man vill raka bort, sminka över, skära i, banta eller dölja delar av kroppen (och dess funktioner) som inte passar in går inte. Valet är gjort så länge samhället är uppbyggt på patriarkala värderingar. Valfriheten finns inte eftersom våra normer och strukturer göder ett system som bygger på att vilja förändra och förbättra kvinnans kropp, och därmed konsumera produkter och tjänster som kan underlätta detta.