Män som vill tala kvinnor till rätta del 2

För att fortsätta diskussionen om män som så gärna vill tala om för kvinnor vad de gör för fel och på vilket sätt de kan förändra sig (män som Pär som skriver insändare och vill ”hjälpa” alla kvinnor ur sitt förtryck). Eller andra män (se kommentarer nedan printscreenat från min Instagram) som tycker att jag som kvinna ”gör feminism” fel och behöver berätta för mig hur jag egentligen borde uttrycka mig eller tänka kring min kamp. Tack men nej tack alla ni män som tror att ni kan göra feminism bättre än kvinnor. Ni har ingen aning om vad ni pratar om och det är uppenbart att det ni vill att feminismen ska handla om är något helt annat än vad det faktiskt handlar om: KVINNOR. Det är kvinnors kamp och kvinnors rättigheter som är huvudfokus och inte om någon eventuell man blir kränkt på vägen. Så fort en kvinna yttrar något som skaver så är hon per automatik manshatare och en ”dålig feminist”. Hon förstör för andra ”snälla feminister” som är mer tillmötesgående och förstående gentemot männen. Den rabiata feministen förstör med sin aggressiva ton och då vill männen inte vara med och lyssna längre. Män vill höra att de visst är bra män, bara det att andra män ibland kan bete sig lite tokigt och att de är just dessa män som feminister borde lägga sitt krut på. MAN BA ÖH VA?
Har ni missat att ni ingår i en struktur där ni systematiskt på alla plan och hela tiden förtrycker kvinnor? Alla män är med och upprätthåller detta mer eller mindre. Vissa våldtar, andra skämtar sexistiskt. En del mördar medan andra ignorerar kvinnor i sin omgivning. Några slår medan andra tycker kvinnan ska ta ut all föräldraförsäkring. Kvinnohatet är överallt och hela tiden. Män hatar kvinnor men kvinnor får absolut inte hata tillbaka. NEJ, STOPP OCH BELÄGG, inte dra all män över en kam.

Det är viktigare för män att inte klumpas ihop med andra män än vad det är att lyssna på kvinnors berättelser och erfarenheter. Män tycker att kvinnor tillsammans med män ska föra en dialog om hur vi kan ta samhället mot ett mer jämställt sådant. Okej, fast sen skiter männen ändå i att lyssna om kvinnan inte tar hans personliga känslor och ego i bejakande när det är kvinnors situation som ska diskuteras. Män lyssnar inte om inte män får vara i fokus och då absolut inte i någon negativ sådan. Men hur ska vi då kunna föra en dialog TILLSAMMANS om kvinnoförtryck när det är män som förtrycker? Det går ju inte att tala om män i positiv bemärkelse när de i själva verket är rövhattar?

Vi feminister får absolut inte ifrågasätta mäns position eller synliggöra att de är med och upprätthåller ett förtryck mot kvinnor.

Snubbe mansplainar och tillrättavisar mig:

Jag kan för mitt liv inte förstå varför en pappa (eller man, son, bror, manlig kollega whatever) skulle kunna hindra en kvinna från att hata män. Män har ju lyckats alldeles utmärkt med att hata kvinnor trots att de har fötts av en. Blivit uppfostrade av en. Haft kvinnliga pedagoger hela sin skolgång. Blivit vårdade av kvinnor på sjukhus/hemtjänst. Levt i ett samhälle där kvinnor har utfört merparten av allt obetalt (men viktigt!!!!!!) arbete i hemmet samt daltat med mäns egon och känslor.

Men nä, såklart, en pappa hindrar oss kvinnor från att förstå och reagera på det hat vi utsätts för. Kvinna, komma här och tro/ta plats/kräva rättigheter, du har ju en pappa.

 

Jag önskar att jag var en sån där snäll och bra mamma som fick slut på tjafs och bråk med kärlek och tålamod och lugn röst

God morgon!
Vi startar dagen i badkaret eftersom båda barnen har sölat ner sig själva och köket med frukostgröten. Jag vet inte om det ligger någon gröt i deras magar för om jag ska ta en titt på hur det ser ut i köket känns det omöjligt att det kan vara gröt någon annan stans än just där. Högt och lågt. Men det får Aston ta. Jag orkar inte ligga på alla fyra och torka när jag faktiskt har en hund som gärna tar på sig det uppdraget frivilligt. Win win liksom, även om han kanske blir dålig i magen av alla russin (laxerande?) och att hans mage är ovan vid annan mat än torrfoder. Jag får ta det. Han kanske får hoppa ner i badet han också om magen sätter fart. He he

Idag har vi inget planerat. Funderar på om jag ska ta med barnen till Barnens lekstad och springa av dem lite. Känns som att Abbe behöver stimuleras mer än vad jag själv kan göra. Svårt att ersätta en hel avdelning på förskolan som han är van vid. Tempo och kreativitet och stimulans och PEDAGOGER. Räcker liksom inte med att sätta honom i soffan framför Pippi. Han behöver klättra och springa och hoppa och cykla. Det kan Barnens lekstad erbjuda. Det där med pedagogik får jag försöka stå för själv dock. Fast efter gårdagens bråkiga tjafs med Abbe har jag inga större förhoppningar. Jag vet liksom inte hur jag ska hantera den här perioden av bråk och skrik. Hur behåller man lugnet när tålamodet är borta? Att vara lugn och pedagogisk när ilskan bubblar upp är ju omöjligt. Efter att ha försökt förklara, stötta, visa, tala lugnt, kompromissa, vara till lags osv slutar det ändå med att jag skriker med min argaste och högsta röst. Ryter ifrån. Jag vet att barn inte bråkar utan att det är på föräldrarna ansvaret ligger. Men det är ju så provocerande att han driver med mig fram och tillbaka. Kör med mig. *Är törstig och vill ha mölk. Får mjölk. Skriker att han vill ha bäpplejos. Får äpplejuice. Skriker att han vill ha mölk. Förklarar att han nu får dricka upp äpplejuicen innan han får mer mjölk, vi kan liksom inte hälla ut dricka som han har bett om att få och för att direkt ångra sig hela tiden. SKRIK, GRÅT, KASTA SIG PÅ GOLVET, VILL INTE DRICKA alls längre.* Ja ni fattar, det går alltså inte att göra rätt. Om vi inte ska hälla ut alla dryckespaket vi har i kylen via hans glas. Men där går väl gränsen? Om jag ignorerar eller nekar lugnt och sansat så går han och hämtar paketen själv i kylen och då måste jag ju sätta ner foten och säga STOPP högt och argt. Han fattar inte annars. Så här är det med allt.
Jaja, slut på svammel. Jag har barn att klä på och packa in i bilen. Det blev glasklart att det är Barnens lekstad vi ska till nu. För att väga upp för mina eventuella utbrott i förskott.

Två traumatiserade barn av skrik och höga röster. Fast de ser ändå rätt glada ut. Och barn har ju inte spärren att ljuga eller visa sig glada fast de är ledsna så än så länge är det nog lugnt.

 

Barn som bråkar

Ungarna har somnat och CG och jag ligger utsträckta i varsin soffa och tar igen oss. Att vara ensam med båda barnen hela dagen tar på krafterna och jag känner mig alldeles matt. Det har varit håll igång och Abbe kör riktigt hårt med Olle, båda har varit som två duracellkaniner. Ibland leker de tillsammans och ibland får Abbe för sig Olle absoluuuut inte får vara med eller röra eller följa efter eller vara i samma rum eller ens på samma våningsplan som honom. Då blir det skrik och gråt från båda och de tillfällena är riktigt påfrestande. Det blir ju alltid så att jag tar Olles parti eftersom det är det mest rättvisa (oftast). Abbe har en tendens att bli polis här hemma och följer man inte hans order blir han riktigt arg (som han själv uttrycker det). Jag vill ogärna att det är någon lek som vi alla ska spela med i, eftersom han faktiskt inte alls är den som ska diktera vad och hur och när vi får göra saker. Får helt enkelt motarbeta det genom att inte följa hans lagar och istället avleda honom eller som idag: ta fighten. Man väljer ju sina fighter som det heter men vi har kommit överens om att bli lite hårdare mot Abbe vid de tillfällena. Just för att slippa sånt här i fortsättningen. Men Abbe är hård och sätter verkligen hårt mot hårt. Jag blir som sagt alldeles matt av detta. Som ni kan utläsa så har det varit en del skrik och bråk från mitt håll. Har dåligt samvete för det nu när lugnet har lagt sig och båda sover. Men fan, i stundens hetta blir jag så provocerad och irriterad och förbannad över hans beteende ibland att jag inte kan göra annat än att skrika tillbaka. Sjukt lågt föräldraskap men man är ju inte mer än människa försöker jag intala mig själv. Jag fick kompensera med kramar och ett förlåt efteråt men det känns ändå fruktansvärt dåligt i hjärtat. Jag kompenserade t.om med att baka en rulltårta till honom. Som han fick vara med och baka och smaka på. Dessvärre fick den tummen ner av honom och han åt istället upp Olles äggröra och lämnade sin tårtbit. Verkligen Abbe i ett nötskal. Jätteexalterad över att få vara med och baka, men själva slutresultatet är ofta helt ointressant och äckligt. Oavsett vad det är. Han gillar helt enkelt inte bakverk och ärligt talat är det väl att föredra än tvärtom. Min tvååring får gärna äta äggröra istället, det gör mig ingenting. Desto mer till CG och mig ikväll tänker jag. Jag blev i alla fall nöjd med den. Chokladsmak med smörkräm. Går det ens att misslyckas med det? Nej.

 

… fler tankar om Astrid Lindgren och hennes barnböcker

Apropå Astrid Lindgren och hennes barnböcker, om det är bra eller skrämmande för barn att ta del av hennes karaktärer. Jag skrev lite igår om att Astrid skildrar auktoritära föräldrar och att jag tillåter mina barn se hennes filmer utan att blinka, trots att de kan bli rädda eller få fel uppfattning om hur man är en bra förälder. Vad jag tycker är bra med Astrids auktoritära föräldrar är att de känslor som barnen får när de blir utsatta för ett auktoritärt föräldraskap speglas väldigt bra, vilket jag faktiskt tycker klingar bra ihop med att ha ett ”nära föräldraskap” som jag anser mig ha.
Lotta blir skickad till sitt rum. Där sitter hon och är arg och muttrar och klipper sönder sin tröja i frustration. Hon blir till och med så besviken att hon flyttar hemifrån. Hon tolererar inte att bli överkörd utan gör istället revolt mot det auktoritära.
Emil blir kastad i snickerboa. Han blir arg och lägger på haspen inifrån och vägrar komma ut. Skriker att den som kommer in skjuter jag och muttrar argt ”vill de ha mig inlåst så ska de få det också”. Han blir den som tar kommandot över haspen och när det passar att komma ut igen.
Pippi går på kafferep och uppför sig inte enligt vad de vuxna hade för förväntningar på henne. Hon går hem och är ledsen över hur det blev, och barnen får höra hennes tankegångar om hur gärna hon vill göra rätt men ibland går det bara inte. Astrid gjorde auktoritära vuxna men hon hade faktiskt fokus på barnet och barnets känslor!
Jag tycker det är fantastiska filmer för barn. De får se hur vuxna kan vara, de flesta barn kommer träffa auktoritära vuxna, men de får även se att deras känslor är okej och att andra barn också känner och reagerar när det inte blir de har tänkt sig eller vill. När en vuxen helt enkelt fattar beslut över deras huvuden (som föräldrar ibland måste göra) eller har förväntningar på barnen som barnen inte kan nå upp till. Astrids filmer är bra för både vuxna och barn.

Astrid Lindgrens samlingsbibliotek står i vår bokhylla och väntar på att barnen ska bli tillräckligt gamla för att orka lyssna på kvällssagor utan bilder i. Vi har 22 av de 29 titlar som Rabén & Sjögren har givit ut. Får se till att få tag i de andra också så att hela verket finns samlat att läsa.

 

Lammet och Bonden

I helgen gjorde vi ett besök på bondgården Lammet och Bonden. Det var en trevlig stund för hela familjen, de har en fin gårdsbutik som vi köpte kött från av djuren de har på gården samt goda kryddor att strössla köttet med efter att det är tillagat. Vi fick även gå runt och se på djuren. Abbes favorit var ju helt klart grisarna. Korna stod för långt ifrån stängslet för att vi skulle kunna se på dem på nära håll och det gjorde även fåren med sina lamm. Lite synd men samtidigt förståeligt. Det var mycket folk på gården som ville gå runt så djuren höll sig på avstånd. Abbe har fått ett intresse för att fota, så nu får jag knappt se kameran när jag plockar fram den i närheten av honom, han tar den direkt. Han är svårfångad på kort men vill gärna ta kort. Jag uppmuntrar det, men kanske borde köpa en liten kamera till honom som han kan använda. Vill ogärna att han ska ha sönder min… Jag fick i alla fall till ett kort på barnen när de gungande och sedan var det Abbe som stod för fotona.


”Abbe, kan du ta en bild på pappa med Olle och Marcus”? ”Ja!”:


”Och på grisarna också, kanske”? ”Ja!”:


Det är inte så lätt att få till bra kort när man är två år. Fast de blev ganska roliga ändå så jag postar dem här i alla fall. Han får öva!

Vi köpte som sagt med kött från gårdsbutiken och fick stanna på Bagaren och Kocken i stan för att köpa en köttkvarn till vår Kitchen Aid. Vi gjorde hamburgare till middag. Häftigt att kunna mala köttfärs själva, av kött från en gård vi har besökt. Närproducerat och mer miljövänligt.

 

Sommarlovsplaner

God morgon!
Idag är första dagen på Abbes sommarlov och vi börjar dagen med grötfrukost och BVC-besök, Olle ska ju få sin vaccination. Efter det tänkte jag ta med mig barnen och äta lunch på något ställe för att fira Abbes sommarlov. Han går ju bara på förskolan, men han har ju lärt sig så mycket där under året att det känns värt och roligt att fira honom ändå. I sommar väntar tre dagar i Lalandia för hans del med oss och tillsammans med en annan barnfamilj som står oss nära. Det blir kul. Drygt en vecka senare ska han och Olle vara med sina farföräldrar i en vecka och hitta på roliga saker, CG och jag åker nämligen ner till Italien för att gå på bröllop. Därefter fyller Olle 1 år. Mycket kul som händer i sommar, både för oss vuxna och barnen såklart. Abbe har inget tidsperspektiv än men han har förstått att han i alla fall inte ska åka till förskolan på ett bra tag nu. Det är han glad över. I mitten på augusti börjar de förskolan igen, båda två faktiskt. Olle ska skolas in på Abbes avdelning och det känns så skönt. Båda kommer gå på samma avdelning och det tror jag att båda kommer uppskatta, i alla fall Olle… Han avgudar sin storebror och Abbe älskar att få visa Olle vad han kan göra som Olle inte kan. Då kan han ägna hela dagarna åt det. He he.


Bild från i fredags när vi var på min kusin Davids student

 

Astrid Lindgrens barnbokskaraktärer lär barnen att förstå sin samtid

Jag är så glad över att Abbe älskar att titta på Pippi. Varje morgon är det Pippi som gäller på tv:n och han pratar ofta om att hon är så stark att hon kan bära sin häst. Han tycker hon är häftig och det tycker jag är häftigt. Min son har en ung, snäll, lite knasig, självständig och stark tjej som förebild och bättre kan det ju inte bli. Jag uppmuntrar honom till att vilja fortsätta förundras över henne och hennes personlighet, vi pratar ofta om henne och hennes tokigheter. Hur hon bakar pepparkakor på golvet och har en säng som kan flyga. Hur hon kan slåss mot pirater och kasta upp elaka barn i träd. Hur hon äter tårta med hela ansiktet och är sakletare. Fast jag uppmuntrar egentligen alla filmer som Astrid Lindgren har gjort. Så fina och barnvänliga allihopa. Abbe är förtjust i de flesta även om Pippi är favorit. Det började med filmerna om Emil (Memil som Abbe säger) och så har vi betat av Saltkråkan, Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Lotta på Bråkmakargatan och nu Pippi.

Jag hade en diskussion med en mammakompis vars barn inte får se på Astrid Lindgren av flera olika anledningar. Hon menade på att det skulle förstöra barnens syn på föräldraskap och barnuppfostran samt bli rädd för många av Lindgrens karaktärer (i synnerhet Emils pappa Anton men även Lillebrors föräldrar i filmerna om Karlsson på taket). Hon fortsatte med att Emils pappa är en aggressiv och elak pappa som skriker och låser in sitt barn tills det blivit snällt. Eller som Lillebrors föräldrar som inte bryr sig om att han har en vän som heter Karlsson och kan flyga, de ignorerar och förminskar hans tankar och upplevelser. Hon poängterade också att barnen lär sig göra ”dumma saker” såsom klippa sönder sina kläder ifall de inte vill ha på sig ett visst plagg (som Lotta gör i en av filmerna) eller göra andra ”hyss” som Emil älskar att göra. Helt enkelt att många karaktärer i filmerna kan sätta griller i huvudet på barnen så att de antingen blir rädda, inspireras till att göra dumheter eller få en dålig syn på hur man ”gör bra föräldraskap”.

Eller här finns en annan diskussion om visa/visa inte Astrid Lindgrens filmer:


Jag håller inte alls med faktiskt. Jag förespråkar absolut ett ”nära föräldraskap” där barns känslor och tankar är viktiga att ta på allvar samt försöka förstå och uppleva med barnen på deras nivå, vilket flera av Lindgrens karaktärer i egenskap av föräldrar inte gör. Samtidigt är det filmer som visar på hur det var då. Jag tycker det är lika viktigt att visa mina barn hur jag gör ”bra” föräldraskap som att visa hur föräldraskap förändras genom generationerna. Jag som förälder idag gör på ett annat sätt än föräldrar förr. Det blir också extra tydligt att mina barn i vuxen ålder kan välja ett föräldraskap som de tycker är bättre än mitt (om de nu väljer att bli föräldrar). Genom att samla erfarenhet och diskutera dem får barnet en större erfarenhetsbank att grunda sina beslut på. Jag tycker faktiskt att Astrid Lindgrens filmer inspirerar mig i mitt föräldraskap mer än hon eventuellt skulle motarbeta det. Abbe och Olle får se olika typer av föräldraskap och det kan väl aldrig vara dåligt? Vad gäller att filmerna kan inspirera barnen till att göra hyss tycker jag inte alls är ett problem. Mina barn gör hyss utan någon inspiration. För ett par veckor sedan när jag hade lagt Abbe i sängen för att sova en stund kom jag upp tjugo minuter senare (i tron om att han har somnat) och möts av att han har målat med kritor och färger över alla väggar i rummet och på sänggaveln. Eller som när han släpper ut Aston på morgonen utan att säga till mig och plötsligt han har försvunnit. Det är skoj/trots/hyss hela tiden och det ligger i barns natur att göra det. Se vilken reaktion det blir och inte minst för att utforska och förstå. Dessutom tycker jag barnboksförfattaren har en fantastisk variation av karaktärer och föräldrar. Utöver Emils pappa som en karaktär finns ju Lottas pappa som är helt annorlunda (mjuk och snäll och rolig). Eller som i Pippis fall där han är sjörövarkapten och inte ens närvarande i Pippis liv mer vid enstaka tillfällen. Eller som i Saltkråkan där Farbror Melker ensam tar hand om barnen och barnbarnet (med mycket hjälp av Malin men ändå). Alla typer av karaktärer kommer ju fram och det är väl kanske det bästa med hennes böcker och filmer. Alla kan känna igen sig i något och fundera över något annat.

Abbe fick Pippikläder i julklapp förra året

 

Vågar jag vaccinera mitt barn mot mässlingen?

När jag var på BVC i torsdags kom vår sköterska och jag överens om att tidigarelägga Olles vaccination pga det här meddelandet som har cirkulerat på FB under veckan (där personen vars barn har mässlingen bor i vår kommun):

Därefter cirkulerade även det här meddelandet vars gruppmedlemmar väljer att avstå vaccinationer för sina barn:

Det känns fruktansvärt oansvarigt och ogenomtänkt att ansluta sig till sådana fb-grupper som uppmanar annat än vad folkhälsomyndigheten och BVC rekommenderar. Inte nog med att dessa föräldrar exponerar sina barn för farliga (t.om livsfarliga i värsta fall) sjukdomar, de utsätter även andra barn för detta som inte är gamla nog att få sitt vaccin än. Så otroligt elakt och skadligt. Jag kan inte ta med Olle till platser i vårt område där smittorisken är hög pga andra (oansvariga) vuxna som uppriktigt sagt SKITER I OM DE SMITTAR MITT BARN MED EN ALLVARLIG SJUKDOM.

Från expressen.se

Jag förstår att man som förälder vill göra det rätta för sitt barn, men att utsätta barn för sjukdomar som dödar kan aldrig vara en bra idé. Någonsin. Det finns liksom en anledning till att vi nästan har eliminerat den sjukdomen i Sverige och har en såpass hög nivå av immunitet i befolkningen att det sällan leder till några större utbrott.
Det stavas a.l.l.m.ä.n.n.n.a v.a.c.c.i.n.a.t.i.o.n.s.p.r.o.g.r.a.m.m.e.t och är något som 97% av Sveriges befolkning väljer för att gardera sig mot sjukdomar som mässlingen (och åtta andra sjukdomar). De som väljer bort vaccinationen gör det för att slippa eventuella biverkningar. Och ja, i den bästa av världar vore det bäst om vi kunde vara immuna mot farliga sjukdomar och samtidigt slippa biverkningar för att få den immuniteten. Men så är det inte idag och det är alltså betydligt farligare att utsätta sig för sjukdomarna än biverkningarna från vaccinationen. Dessutom är det så att det allmänna vaccinationsprogrammet är så väl beprövat att biverkningarna är lindriga och ofarliga:

Utdrag från senaste utvärderingen av barnvaccinationsprogrammet 

Jag litar mer på beprövad forskning, hälsovårdsmyndigheten och BVC än på en artikel i en kvällstidning eller en delning på Facebook. Och framför allt: jag litar inte på grupper på Facebook vars medlemmar handlar efter eget bevåg och dessutom uppmanar andra föräldrar (som kanske är den mest mottagliga gruppen i samhället pga vill slippa ha dåligt samvete över det ena eller andra och därför går på vilken skit som helst bara det är någon annan som gör likadant) att följa efter. Livsfarligt. Det som förenar dessa föräldrar med varandra (förutom att deras barn ej blir vaccinerade) är att de är immuna mot forskning och experters rekommendationer.
De som inte vaccinerar sina barn ska tacka oss andra som gör det. Det är nämligen så att vi i Sverige har ett bra skydd mot livsfarliga sjukdomar pga vaccin och pga de flesta väljer att vaccinera. Vaccin som andra länder bara kan drömma om att få ta del av. SOM VI DESSUTOM ERBJUDS GRATIS! Det är alltså ett i-landsproblem att ens kunna ta sig friheten att fundera över om biverkningarna är viktigare att ta hänsyn till än själva sjukdomarna. Så fruktansvärt oallmänbildat, egoistiskt och farligt att utsätta sina barn (och andras!!!!) för annat än en vaccinationsspruta i låret. I morgon när Olle får sin kommer jag känna tacksamhet och lättnad över att han har fått den. Jag bunkrar upp med alvedon och en extra dos kärlek i fall febern hälsar på.

 

Abbe har nått en milstolpe

God morgon!
Vi hade en trevlig kväll här hemma igår. CGs vän Amir och hans fästmö Klara kom hit på grillkväll efter att barnen hade lagt sig. Väldigt mysigt och roligt med spontana middagsgäster. De hade med sig lammracks och vi slängde in en rotfruktsgratäng i ugnen, mer avancerat än så var det inte men ack så gott och trevligt. De är härliga att umgås med. Vi pratade resor och husköp och bröllop. De gifter sig i juli och vi är medbjudna till Italien för att vara med på detta. Så häftigt!
Barnen tog morgon vid halv sex så det blev inte så många timmar sömn i natt för min del, eftersom våra gäster åkte strax innan midnatt och jag fixade i ordning disken innan jag gick och la mig. Jag ska dock alldeles strax lägga Olle för sin förmiddagsvila och då ska jag passa på och be CG om att byta plats med mig. Han får gå ner till Abbe i soffan och jag lägger mig och blundar en stund i sängen.
Abbe har nått en milstolpe nu på morgonen. Han har varit utan blöja sedan han vaknade imorse och kissat på toaletten alla de tre gångerna som han har känt att det har behövts. Stort för honom och jag blir ju jättestolt. Det var hans egen idé att inte ha blöja och jag stöttar honom i det. Han känns mogen för att sluta med blöja så vi får se när vi tar det steget fullt ut.

 

Svar på kommentar

Ajdå! Du som är så medveten – varför går du in i din egen fälla? Du tar barnen och tittar på djur medan CG kollar grillar. Är inte det lite snett? Kan det kanske vara något genetiskt som gör att ditt intresse ligger mer hos barnen medan CG mer intresserar sig för grillar och ni låter det vara så. Vill du också titta på grillar så får ni väl diskutera hur ni ska dela upp det.

Ska man ändra strukturer så bör man nog börja i sin egen familj först för att se om det överhuvudtaget är vettigt att driva kampen på ett större plan.

Ha en bra och solig dag vad ni än gör!

Jag vet att de flesta människor saknar en analys om samtiden och samhället, men när människor på allvar frågar mig varför jag och min man gör på ett visst sätt (som nu när jag skrev att jag och barnen skulle gå och se på djuren medan CG rekade grillutställningen) vill jag slå huvudet i väggen.

Ja, varför var min spontana tanke när jag satt här hemma och skrev inlägget att CG ville titta bland grillarna och jag på djuren? Ja, varför har min man stereotypt manliga intressen och jag kvinnliga? Vad är det här för konstigt mysterium? Lever inte vi i något alternativt genusmedvetet universum? Föddes inte vi igår?

Varför tycker vuxna män att det är roligt med grillar, och bilar och verktyg och teknik och bygg? Varför tar kvinnor större ansvar för barn och hus och hem och ägnar sina intressen åt utseende? Egentligen har jag inte någon lust alls att bemöta detta eftersom jag har skrivit en rad långa inlägg om detta redan, men ok. Eftersom det finns så många som inte har någon kunskap om hur strukturer och genus och normer fungerar så ska jag avslöja detta mysterium:

CG och jag är, liksom alla andra vuxna i vår värld, en produkt av vår tid och det samhälle vi lever i. Eftersom alla blir hjärntvättade av de rådande normer och förväntningar som finns kring kön så har ju vi (och alla andra) format våra personligheter och intressen utifrån det. CG tycker det är roligare med grillar än vad jag tycker för att alla som sysslar med detta (säljer, annonserar, gör reklam för osv) riktar sig till män och är män själva. Jag har aldrig tyckt att det är intressant för att jag har inte hittat det roliga i det. Ingen har riktat sin reklam och annons mot mig som potentiell grillälskare. Jag har å andra sidan blivit pumpad med annat från marknaden för att vrida mina intressen åt en annan riktning – min kropp och mitt utseende, mina barn och mitt hem.
Precis som du säger så har jag ju börjat med min familj. Jag ger t.ex mina barn andra förutsättningar än vad vuxna idag hade förr genom att vara genusmedveten och visa mina söner andra sätt att vara pojke på än vad den stereotypa machokulturen vill. Mina barn ska helt enkelt växa upp friare. Och inte för att jag ska behöva förklara mig men vi tittade faktiskt på djuren TILLSAMMANS och stod vid grillutställningen TILLSAMMANS. Det för att min man och jag tycker att det är viktigt att vara närvarande i varandras intressen och framför allt i barnens intressen som den här gången var till djurens fördel och vi var ju trots allt på en bondgård.

Var finns egentligen analysen hos folk? Eller vadå analys… tankeförmåga som funkar hyfsat borde räcka.