Mamas vs papas

Jag är så fruktansvärt trött på att mammor framställs som hysteriska och kontrollerande medan pappors föräldraskap framhävs som mer sunt och avslappnat. Klart fan att pappor kan ta på sig rollen som den mer relaxade föräldern som köper lördagsgodis och inte bryr sig om rutiner eller regler på samma sätt som mamman när det är mamman som gör allt markarbete runt omkring. Det är enkelt att vara lekpappa om man slipper vara den som städar undan leksakerna och kojbygget när leken är över och barnen har gått och lagt sig. Det är enkelt att vabba en dag om tvätten och disken och maten och hemmet är förberett för att det ska gå smidigt att ta hand om barn (finns rena handdukar i skåpen att torka med om barnet kräkts eller behöver snytas, finns diskade tallrikar och bestick i lådorna när det är dags att äta, finns mat i kylskåpet att laga lunch på, kläderna ligger rena och ihopvikta i garderoben och blöjorna uppackade ur paketen och tillrättalagda på hyllan osv). Helt enkelt: det är lättare att vara förälder i ett hem där det är ordning och reda än där hela hemmet är ”skit samma och huller om buller”. Dessutom underlättar det att vara en avslappnad förälder om det finns regler och rutiner att luta sig tillbaka på och använda sig av om det behövs. Men att vara den som analyserar och avsätter tid för sådana ändamål är inte lika intressant och då försvinner mannens engagemang och ersätts av självförverkligande karriärsbygge istället. Och så är spiralen igång. De kommer hem från arbetsdagarna (eftersom det är dem som jobbar pga familjen ”råkade” tjäna mer på att han jobbar och hon är hemma) och kan laja lite med ungarna tills läggning och så står mamman på alla fyra och plockar och städar och underlättar leken för pappan för att sedan kliva in och styra upp/ansvara för att de viktiga grejerna blir gjorda också. Det är en sån komisk paradox mitt upp i allt. Samhället formar ju barn efter kön där flickor fostras till att bli omhändertagande och mjuka medan pojkarna uppmuntras till att sätta sig själv och sina intressen i första rummet. Män ska ta för sig och kvinnor ska stå tillbaka. Och män är ju svinduktiga på att ta för sig i tid och otid i alla möjliga sammanhang. Förutom när det kommer till föräldraskapet. Då kan de helt plötsligt inte alls tänka ut vad som borde göras eller hur något ska göras utan lämnar helt och hållet kvinnan ensam att lösa det. Det måste ju tyda på att intresset för barnen och hemmet inte finns. Det är mycket bekvämare att låta morsan ta allt ansvar och sedan bara glida med och få en massa hyllningar av samhället i stort för det mest basic föräldraskap som finns. ”Titta, han hinner både självförverkliga och vara förälder” går snacket medan kvinnan känner sig otillräcklig på hemmaplan, blir bortprioriterad på arbetsmarknaden och löper stor risk att drabbas av utmattningssyndrom. Egenskaper som kvinnor besitter är fördelaktiga när det kommer till föräldraskap och barnuppfostran, de ska inte förminskas genom att hylla nonchalanta pappor och skrika att män är lika bra föräldrar som kvinnor. För så är det inte. Det har inte med biologi att göra, det fattar väl vem som helst. Men könsroller. Och att låtsas som att könsroller inte existerar genom att inte kunna se dem är ett slag i varje kvinnas ansikte eftersom det är kvinnor som förlorar på att könsrollerna finns och upprätthålls såpass hårt att de till och med är svårdefinierade.

Buhu alla barn som har mammor som är ordningsamma och ansvarsfulla, alla borde ha lite mer aaaaavslappnade föräldrar där man får göra lite som man vill. Det måste ju vara själva tanken bakom att dela sådana memes. Eller? Att mammor är tråkiga och pappor är tokiga.

 

Finns det ens ett postpatriarkalt samhälle i sikte?

Äntligen är barnen lagda. Herre Gud vilken utmattande dag jag har haft idag alltså. Jag har inte gjort något särskilt mer än några ärenden i stan men barnen har varit helt hysteriska och gnälliga och sura och trötta och bråkiga hela dagen. Jag har inte fått gjort något vettigt över huvud taget och ändå känner jag mig helt matt. Dränerad på energi. När CG kom hem från jobbet för en stund sedan fick han ta nattningen av Abbe. Olle lägger vi ju bara ner i sängen med napp och snutte så löser han resten. Abbe vill att vi läser godnattsaga och pratar en stund om dagen innan han kryper till kojs (han somnar dock själv i sin säng i sitt rum). Mitt huvud pallade inte det idag och då är jag glad över att hans pappa tar nattningen.

Har ni tänkt på det här med att man som mamma känner tacksamhet över att pappan kan lösa av henne? Precis som att det inte är en självklarhet utan något som han offrar sig att göra för hennes skull. Jag känner så hela tiden trots att jag vet att jag inte borde. Jag vet att CG efter en hel dag på jobbet gärna ta de 20 minuterna som det tar att lägga Abbe för att ta igen tid med honom. Han vill det. Ändå känner jag skuld över att han som har jobbat hela dagen behöver göra det också. Återigen normer och förväntningar och uppfostran som spökar. Det går inte att bli kvitt dem. Jag som kvinna och mamma har större ansvar för barnen oavsett hur jämställda gemene par i samhället försöker vara. Det är bara så det är. Jag har blivit uppmuntrad och fostrad till lyssna och ta in, känna av och läsa signaler, tyda kroppsspråk och bygga relationer. Vara omhändertagande. Pojkar däremot drillas in i att sätta sig själv i första rummet (för att kunna självförverkliga och ha en bra karriär) och köra på. De får inte alls samma empatiträning som flickor av just den anledningen. Pojkar ska sköta sig själva medan flickor ska underlätta för pojkarna att sköta sig själva. Jag fostras till att bli mamma och min man fostras till att bli karriärist. Det leder ju till att jag (implicit) förväntas av både samhälle, min man och mig själv ta större ansvar för barnen än vad han gör. Och ska dessutom underlätta och stötta honom på hans väg mot toppen av sin karriär. Jag tror inte att män känner samma tacksamhet mot sina kvinnor som tar större ansvar för de gemensamma barnen och sätter sig själva åt sidan för hans skull. För att de helt enkelt inte förväntas ha det. Och man blir ju inte mer munter av att som feminist lyckas bocka av kriterier efter kriterier på hur man lever ett icke jämställt liv i sitt förhållande. Finns det ens ett postpatriarkalt samhälle i sikte? Jag känner mig uppgiven inför att det ens kommer en sån tid. Vi är så långt ifrån. Ojämn maktbalans pga kön. Ojämn maktbalans pga hudfärg. Ojämn maktbalans pga sexuell läggning. Där den vita heterosexuella mannen står högst upp i näringspyramiden. Den vita heterosexuella mannen skor sig på alla andras bekostnad och vi står och hejar på.

 

Vill man vara fin får man lida pin

Har kommit till en så fruktansvärt jobbig insikt. Allt som av vårt samhälle anses feminint och kvinnligt är antingen för att objektifiera eller begränsa kvinnan.
Att objektifiera en människa handlar om att reducera personen till sin kropp och inget mer. Ta ta ifrån människan dess personlighet, sin subjektivitet och se denne som ett föremål eller redskap för någon annan. I media, TV, tidningar och film så framställs kvinnor väldigt ofta som just föremål utan varken känslor eller tankar. Störst fokus på hennes yttre. Allt hon säger är i relation till mannen i egenskap av flickvän eller sidekick, objekt eller dekoration. Källa på det? Visst:

Hennes kropp är i ständig fokus med närbilder på kroppsdelar som antingen ska hyllas eller hånas. Och eftersom kvinnor ständigt utsätts för detta (oavsett om du är känd eller okänd) så blir det viktigt att hyllas istället för att hånas. Det är ju inte så konstigt egentligen. Ingen vill väl hånas? Och hur når man dit? Man anstränger sig. Män reproducerar objektifieringen av kvinnor genom att ständigt outa sina ”preferenser” om hur en kvinna ska vara eller se ut. Kvinnor reproducerar objektifieringen av kvinnor genom att fortsätta anstränga sig och ta sitt yttre på största möjliga allvar. Det är alltså ingen slump att det som vi (samhället) anser attraktivt är samma sak som kvinnor lägger tid och pengar på. Vad som är ännu mer problematiskt (förutom att objektifieras överallt och hela tiden som är ENORMT problematiskt) är att det som kvinnor förväntas ha på sig för att uppnå normen om attraktiv dessutom är begränsande. Jag tänker t.ex på den högklackade skon. Finns det någon annan sko som är mer feminin än den? Höga klackar skadar foten och utgör en tydlig begränsning för var hon kan vara samt hur snabbt och smidigt hon kan röra sig. Jag tänker på den snäva och korta klänningen. Finns det något annat klädesplagg som är mer feminint än det? Den lilla klänningen begränsar hur hon kan röra sig och vara utan att bli vulgär eller vara en hora. Helt enkelt, det som är tillverkat åt kvinnan är enkla medel för att begränsa henne dit man vill ha henne. Ska hon inte ta för mycket plats? Gör en klänning så hon måste sitta rakt och med benen ihop – annars skamma henne för att vara en vulgär hora som breder ut sig. Ska hon inte vistas på ställen som inte går att bevaka? Gör ett par skor så hon måste gå långsamt på en asfalterad gata. Det finns inte ett enda kvinnligt ideal där bekvämligheten står i fokus. En bekväm kvinna är nämligen en tråkig och ful och äcklig kvinna. Män vill att kvinnor ska anstränga sig för det ger dem makten över kvinnans liv. Den dagen kvinnorna tar tillbaka sina kroppar är den dagen kvinnorna regerar världen.

 

Mammor som uppmuntrar döttrar in i en ätstörning

Som kvinna granskas du alltid. Oavsett hur du ser ut. Att lära sig ”älska sin kropp” är ta mig fan omöjligt när hela samhället skriker åt kvinnor att deras kroppar inte duger och därmed blir äcklade av bara tanken på en kvinnokropp som inte passerar den snäva springan för hur den får se ut. Man hatar och skammar och osynliggör kvinnokroppar som inte är smala och snygga och långa och slanka och vita. Att inte tillhöra normen är som att springa uppför en brant backe i snöstorm samtidigt som det byggs fallgropar på vägen. Det går bara inte, ändå tvingar vi alla att löpa sträckan. Varje dag och hela tiden. De kvinnor som inte vill eller orkar straffas med döden och blir osynliggjorda.

Sociala medier har ju ett stort ansvar för varför ätstörningar blir vanligare och vanligare. Och dessutom kryper ner i åldrarna. Var tredje kvinna i Sverige lider av någon form av ätstörning (anorexi eller bullimi) och det är väldigt problematiskt. Ändå ändrar vi inte synen på kvinnor. Det är viktigare att kvinnorna är snygga (smala) än att kvinnorna kan leva ett bra liv i sina välfungerande och friska kroppar. 


Från undersökningen Ung Röst. Klicka på länken för att läsa hela.

Och så har vi återigen dessa sociala medier och stora konton med mycket följare. Som inte förstår vilken makt de har över vad som ska finnas i unga flickors flöden utan lägger upp vilken skit som helst. Pernilla Wahlgren (ja, hon som desperat inte kan sluta synas och höras överallt) har ett konto med 240K följare. Och lägger upp samarbeten med företag som säljer bantningsprodukter, så kallade quickfix ”diet fiber gel” som ska få oss kvinnor att känna ännu lite mer ångest över våra kroppar inför Beach 2017 att vi bara måste köpa dessa fantastiska produkter som ger våra magar en mättnadskänsla utan att vi har ätit. Tänka sig så smidigt. Då behöver vi ju inte äta! Precis i linje med vad hela samhället står och skriker åt oss. Svårt att värja sig, såklart. Särskilt när kända ansikten promotar detta. MEN så kommer vi till det i särklass mest sjuka med Wahlgrens val av samarbetspartners. Hennes dotter, Bianca, lider av ätstörningar sedan flera år tillbaka och får professionell hjälp med detta. 

Jag känner mig bara så sjukt jävla ledsen över att det är viktigare att sprida ångesten vidare till barn och ungdomar än att rädda sitt eget barn ur skiten. Det är ju personer som PERNILLA WAHLGREN som skapar personer som BIANCA i den här artikeln representerar dvs kvinnor med ätstörningar. Vilken förälder gör så? Hur kan man som kvinna vilja försätta sin egen och alla andras döttrar i hälsofara för att please:a en kulturell norm som är omöjlig att uppnå? Jag får inte detta att gå ihop på något sätt, vill man inte som mamma skydda sina barn från döden? Pernilla försätter sin dotter i en livsfarlig kamp där mat är gift.

Overkligt men ändå så verkligt. Det är det här vi matas med och kommer matas med så länge vi (över)lever. Att vara den smala och snygga kvinnan är så otroligt värdefullt att alla andra alternativ är värre än döden. För så är det, kvinnor dör av sjukdomar som ätstörningar. Men kvinnor blir också mördade för att de inte lyckas nå visionen om den perfekta kvinnan. Det är nästan som att samhället har satt orimliga krav på kvinnan för att kunna utrota henne. Så lite värde har hon i samhällets ögon.

 

Hur får man bättre självkänsla?

Män nedvärderar kvinnor, slår oss, våldtar oss, reducerar oss till kroppar, nedvärderar vårt arbete, talar illa om kvinnor i vår närhet. Och sedan har de mage att säga åt kvinnor att jobba på sin självkänsla.

Det här med att kvinnor ska ha ”bra självkänsla” är ju något som basuneras ut hela jävla tiden. Det är precis som att kvinnor bara är vanskapta på något sätt, så att vi på något konstigt vis alltid tvivlar på oss själva. Det kan väl inte ha något med samhället att göra, va? Nä, det vore ju för sjukt. Därför ska kvinnor ”jobba på sin självkänsla”, dvs; läsa en massa böcker och tidningar och artiklar om hur man ska lära sig att må bra i sig själv, göra olika övningar osv. Alltid väldigt inåtvänt. Alltid en fråga om att kvinnan ska blicka inåt och hitta ännu mer fel och brister i hennes sätt att hantera motgångar och kritik och Gud vet allt. Men om man ska titta på när kvinnor har som lägst självkänsla så är det alltid kopplat till vilka människor som finns i deras omgivning som behandlar dem illa. Som tar och tar och tar utan att ge tillbaka. Män tar och tar och tar utan att ge tillbaka i relationer med kvinnor. Män bryter ner kvinnor och sedan är det kvinnorna som ska vända sig inåt och försöka förbättra sig. Det blir tillslut något som heter självhat. När man inte ser några utväger ur en situation är det lätt hänt att man försöker förändra sig själv. Kanske tänker man:

”Det är nog bara jag som är hysterisk trots allt, om jag bara skärper mig…”
”Jag måste lita på att han älskar mig även fast han har svårt att visa det”. För man har redan gett upp idén om att han skulle kunna förändras. Det naturliga blir att försöka förändra sig själv istället. Eller försöka se situationen på ett annat sätt. Allt för att undvika den smärtsamma insikten om sakernas tillstånd; att det man vill ha och behöver i en relation inte är möjligt att få från honom. Bekräftelse.

Om man alltid får sina behov tillfredsställda så märker man inte att man har dem, de aktualiseras helt enkelt inte. Människor som aldrig haft brist på pengar kan häva ur sig att pengar inte kan köpa lycka, för de har aldrig erfarit hur olycklig ekonomiska problem kan göra en. Samma sak är det med män som menar på att de själva är så oberoende medan deras kvinnor bara vill ha bekräftelse hela tiden. Kvinnor är inställda på att ge kärlek och bekräftelse redan från start. Det är så vi har uppfostrats och lärt oss att relationer med män fungerar. Vi ska smeka deras ego så att de är snälla mot oss. Vi ska få dem att känna sig manliga. Män jobbar inte på samma sätt. De bekräftar ibland men i en relationen med en kvinna är de betydligt sämre på det. Samma sak gäller det här omtalade kvinnliga behovet av att -prata känslor-. Det är en felaktig beskrivning att säga att kvinnor har ett större behov av att prata känslor, kvinnor har ett behov av att lösa problem i relationer. Varför? Kvinnor anses ansvariga för alla problem som uppstår i relationen. Eftersom de fåtal problem som mannen upplever i regel löses av kvinnan i det tysta, kanske redan innan han förstår att han upplever dem, så aktualiseras de inte. Kvinnan däremot ånjuter inte samma service och därför måste hon vara på mannen om att -prata- med henne. Voila! Hennes likvärdiga behov av att bli sedd och hörd har plötsligt blivit hennes ”större behov av att prata”. Har ni varit med om en man som har fått sina behov aktualiserade? Alltså att han har behövt be om någonting i en relation. Det är ett så främmande koncept för dem att de känner sig helt beprövade på sin värdighet. Att de ska behöva be en kvinna om någonting, nä nu blommar löken.
Mitt bästa tips för självkänsla? Ja, det är nog att inte leva i ett samhälle som bygger på exploatering av kvinnor.

 

Sommarsmaker i frukosten

I morse började barnen röra sig i sina sängar strax efter fyra. Jag var så trött att jag knappt visste vad jag hette då. Båda la sig på var sin sida av mig i dubbelsängen och så låg vi och pratade en stund innan vi gick upp. Svårt att ligga och dra sig allt för länge med två små barn som vill gå upp. ”Mamma nokna nu, ite åvaaa” sa Abbe säkert femtio gånger innan jag bestämde mig för att det inte längre var någon idé att få dem att somna om inne hos mig. Medan vi släppte ut Aston på hans morgonrunda i trädgården gick vi till växthuset och plockade jordgubbar till frukost. Abbe åt några direkt och fick resten i sina flingor vid tv:n. Olle smakade också men var inte ett jättestort fan av jordgubbar så det blev en flaska för honom istället. Om en stund ska Olle lägga sig och sova igen och då ska jag gör i ordning oss inför dagen. Kanske att vi åker till Lek och buslandet, annars tar vi en lugn dag hemma med en utflykt till affären för att handla. Vi får se. Ikväll kommer CG hem från Stockholm och det ser vi fram emot!

 

Att begränsa barn är att begränsa kvinnor

Eftersom jag har varit mammaledig i två omgångar (tätt inpå varandra) så har jag ju hängt en del på kaféer och i andra sociala sammanhang det senaste. Och haft barnen med mig. Vad jag förundras över är den totala bristen på respekt för mammor och deras barn i det offentliga rummet. ”Man borde inte vara på kafé med barnen för det stör ju alla andra gäster”. ”Kafé är ingen bra plats för barn, barn ska vara hemma och ha roligt och leka, inte sitta med sin mamma på mammaträffar”. ”Är man mammaledig ska man vara hemma med sina barn”. ”Här kan du inte amma, du får gå in på toaletten eller åka hem om du vill mata ditt barn. Dina bröst ska inte synas här”. ”Nej, vi har inget skötbord här så här kan du inte vara med ditt barn”. OSV i all jävla oändlighet. Kommentarer och regler och blickar som stöter sig mot mammans möjlighet att vara på andra platser än i hemmet pga vill inte behöva se barn, höra barn, anpassa sig efter barn. De vill inte ha detta irritationsmoment i det offentliga rummet. Men om nu barn inte ska vara i det offentliga rummet… var ska de vara? Jo, hemma. Och var måste då den personen som är föräldraledig vara? OCKSÅ I HEMMET. Och vilka är det som generellt är de som tar hand om barnen och är föräldralediga? Kvinnorna. Så kontentan blir alltså Kvinnor Ska Vara I Hemmet!!! Tänka sig va, återigen blev kvinnor begränsade för att män ska ha lite lugn och ro när de sitter på kafé och jobbar/pluggar/har möte med sitt rockband eller vad det nu må vara som är så viktigt att de inte kan vara på sin arbetsplats eller i skolan eller i sitt hem. Nej, det offentliga rummet är till för män och för att slippa säga rakt ut ”kvinnor är inte välkomna” så begränsas istället dessa delar av vårt samhälle till barnfria. Så smidig lösning på att få undan kvinnor från andra platser än där hon hör hemma – i hemmet. Att begränsa barn är att begränsa kvinnor eftersom det är kvinnor som tar hand om barn. Till råga på detta så är det ju inte så att pappor som till äventyrs är ute med sina barn i offentligheten utsetts för detta. Nej, då är det gulligt och bra med en jämställd man som tar ansvar. Dessutom brukar nu dessa jämställda fäder ta över när ungen har blivit över ett år och då går man generellt inte på kafé pga helt omöjligt. Men inte för att man inte får amma (de flesta 1:åringar ammar inte hela tiden så då kan ju barnet äta en smörgås) utan för att barnet inte kan vara still som krävs för att fika. Så att prata om lattemammor med nedvärderande ton är att prata om kvinnohat och upprätthålla förtrycket av kvinnor. Att inte vilja anpassa sitt kafé efter att barn och mammor kan vara där är kvinnohat och att upprätthålla förtrycket av kvinnor. Simple as that.

 

Män som vill tala kvinnor till rätta del 2

För att fortsätta diskussionen om män som så gärna vill tala om för kvinnor vad de gör för fel och på vilket sätt de kan förändra sig (män som Pär som skriver insändare och vill ”hjälpa” alla kvinnor ur sitt förtryck). Eller andra män (se kommentarer nedan printscreenat från min Instagram) som tycker att jag som kvinna ”gör feminism” fel och behöver berätta för mig hur jag egentligen borde uttrycka mig eller tänka kring min kamp. Tack men nej tack alla ni män som tror att ni kan göra feminism bättre än kvinnor. Ni har ingen aning om vad ni pratar om och det är uppenbart att det ni vill att feminismen ska handla om är något helt annat än vad det faktiskt handlar om: KVINNOR. Det är kvinnors kamp och kvinnors rättigheter som är huvudfokus och inte om någon eventuell man blir kränkt på vägen. Så fort en kvinna yttrar något som skaver så är hon per automatik manshatare och en ”dålig feminist”. Hon förstör för andra ”snälla feminister” som är mer tillmötesgående och förstående gentemot männen. Den rabiata feministen förstör med sin aggressiva ton och då vill männen inte vara med och lyssna längre. Män vill höra att de visst är bra män, bara det att andra män ibland kan bete sig lite tokigt och att de är just dessa män som feminister borde lägga sitt krut på. MAN BA ÖH VA?
Har ni missat att ni ingår i en struktur där ni systematiskt på alla plan och hela tiden förtrycker kvinnor? Alla män är med och upprätthåller detta mer eller mindre. Vissa våldtar, andra skämtar sexistiskt. En del mördar medan andra ignorerar kvinnor i sin omgivning. Några slår medan andra tycker kvinnan ska ta ut all föräldraförsäkring. Kvinnohatet är överallt och hela tiden. Män hatar kvinnor men kvinnor får absolut inte hata tillbaka. NEJ, STOPP OCH BELÄGG, inte dra all män över en kam.

Det är viktigare för män att inte klumpas ihop med andra män än vad det är att lyssna på kvinnors berättelser och erfarenheter. Män tycker att kvinnor tillsammans med män ska föra en dialog om hur vi kan ta samhället mot ett mer jämställt sådant. Okej, fast sen skiter männen ändå i att lyssna om kvinnan inte tar hans personliga känslor och ego i bejakande när det är kvinnors situation som ska diskuteras. Män lyssnar inte om inte män får vara i fokus och då absolut inte i någon negativ sådan. Men hur ska vi då kunna föra en dialog TILLSAMMANS om kvinnoförtryck när det är män som förtrycker? Det går ju inte att tala om män i positiv bemärkelse när de i själva verket är rövhattar?

Vi feminister får absolut inte ifrågasätta mäns position eller synliggöra att de är med och upprätthåller ett förtryck mot kvinnor.

Snubbe mansplainar och tillrättavisar mig:

Jag kan för mitt liv inte förstå varför en pappa (eller man, son, bror, manlig kollega whatever) skulle kunna hindra en kvinna från att hata män. Män har ju lyckats alldeles utmärkt med att hata kvinnor trots att de har fötts av en. Blivit uppfostrade av en. Haft kvinnliga pedagoger hela sin skolgång. Blivit vårdade av kvinnor på sjukhus/hemtjänst. Levt i ett samhälle där kvinnor har utfört merparten av allt obetalt (men viktigt!!!!!!) arbete i hemmet samt daltat med mäns egon och känslor.

Men nä, såklart, en pappa hindrar oss kvinnor från att förstå och reagera på det hat vi utsätts för. Kvinna, komma här och tro/ta plats/kräva rättigheter, du har ju en pappa.

 

Jag önskar att jag var en sån där snäll och bra mamma som fick slut på tjafs och bråk med kärlek och tålamod och lugn röst

God morgon!
Vi startar dagen i badkaret eftersom båda barnen har sölat ner sig själva och köket med frukostgröten. Jag vet inte om det ligger någon gröt i deras magar för om jag ska ta en titt på hur det ser ut i köket känns det omöjligt att det kan vara gröt någon annan stans än just där. Högt och lågt. Men det får Aston ta. Jag orkar inte ligga på alla fyra och torka när jag faktiskt har en hund som gärna tar på sig det uppdraget frivilligt. Win win liksom, även om han kanske blir dålig i magen av alla russin (laxerande?) och att hans mage är ovan vid annan mat än torrfoder. Jag får ta det. Han kanske får hoppa ner i badet han också om magen sätter fart. He he

Idag har vi inget planerat. Funderar på om jag ska ta med barnen till Barnens lekstad och springa av dem lite. Känns som att Abbe behöver stimuleras mer än vad jag själv kan göra. Svårt att ersätta en hel avdelning på förskolan som han är van vid. Tempo och kreativitet och stimulans och PEDAGOGER. Räcker liksom inte med att sätta honom i soffan framför Pippi. Han behöver klättra och springa och hoppa och cykla. Det kan Barnens lekstad erbjuda. Det där med pedagogik får jag försöka stå för själv dock. Fast efter gårdagens bråkiga tjafs med Abbe har jag inga större förhoppningar. Jag vet liksom inte hur jag ska hantera den här perioden av bråk och skrik. Hur behåller man lugnet när tålamodet är borta? Att vara lugn och pedagogisk när ilskan bubblar upp är ju omöjligt. Efter att ha försökt förklara, stötta, visa, tala lugnt, kompromissa, vara till lags osv slutar det ändå med att jag skriker med min argaste och högsta röst. Ryter ifrån. Jag vet att barn inte bråkar utan att det är på föräldrarna ansvaret ligger. Men det är ju så provocerande att han driver med mig fram och tillbaka. Kör med mig. *Är törstig och vill ha mölk. Får mjölk. Skriker att han vill ha bäpplejos. Får äpplejuice. Skriker att han vill ha mölk. Förklarar att han nu får dricka upp äpplejuicen innan han får mer mjölk, vi kan liksom inte hälla ut dricka som han har bett om att få och för att direkt ångra sig hela tiden. SKRIK, GRÅT, KASTA SIG PÅ GOLVET, VILL INTE DRICKA alls längre.* Ja ni fattar, det går alltså inte att göra rätt. Om vi inte ska hälla ut alla dryckespaket vi har i kylen via hans glas. Men där går väl gränsen? Om jag ignorerar eller nekar lugnt och sansat så går han och hämtar paketen själv i kylen och då måste jag ju sätta ner foten och säga STOPP högt och argt. Han fattar inte annars. Så här är det med allt.
Jaja, slut på svammel. Jag har barn att klä på och packa in i bilen. Det blev glasklart att det är Barnens lekstad vi ska till nu. För att väga upp för mina eventuella utbrott i förskott.

Två traumatiserade barn av skrik och höga röster. Fast de ser ändå rätt glada ut. Och barn har ju inte spärren att ljuga eller visa sig glada fast de är ledsna så än så länge är det nog lugnt.

 

Barn som bråkar

Ungarna har somnat och CG och jag ligger utsträckta i varsin soffa och tar igen oss. Att vara ensam med båda barnen hela dagen tar på krafterna och jag känner mig alldeles matt. Det har varit håll igång och Abbe kör riktigt hårt med Olle, båda har varit som två duracellkaniner. Ibland leker de tillsammans och ibland får Abbe för sig Olle absoluuuut inte får vara med eller röra eller följa efter eller vara i samma rum eller ens på samma våningsplan som honom. Då blir det skrik och gråt från båda och de tillfällena är riktigt påfrestande. Det blir ju alltid så att jag tar Olles parti eftersom det är det mest rättvisa (oftast). Abbe har en tendens att bli polis här hemma och följer man inte hans order blir han riktigt arg (som han själv uttrycker det). Jag vill ogärna att det är någon lek som vi alla ska spela med i, eftersom han faktiskt inte alls är den som ska diktera vad och hur och när vi får göra saker. Får helt enkelt motarbeta det genom att inte följa hans lagar och istället avleda honom eller som idag: ta fighten. Man väljer ju sina fighter som det heter men vi har kommit överens om att bli lite hårdare mot Abbe vid de tillfällena. Just för att slippa sånt här i fortsättningen. Men Abbe är hård och sätter verkligen hårt mot hårt. Jag blir som sagt alldeles matt av detta. Som ni kan utläsa så har det varit en del skrik och bråk från mitt håll. Har dåligt samvete för det nu när lugnet har lagt sig och båda sover. Men fan, i stundens hetta blir jag så provocerad och irriterad och förbannad över hans beteende ibland att jag inte kan göra annat än att skrika tillbaka. Sjukt lågt föräldraskap men man är ju inte mer än människa försöker jag intala mig själv. Jag fick kompensera med kramar och ett förlåt efteråt men det känns ändå fruktansvärt dåligt i hjärtat. Jag kompenserade t.om med att baka en rulltårta till honom. Som han fick vara med och baka och smaka på. Dessvärre fick den tummen ner av honom och han åt istället upp Olles äggröra och lämnade sin tårtbit. Verkligen Abbe i ett nötskal. Jätteexalterad över att få vara med och baka, men själva slutresultatet är ofta helt ointressant och äckligt. Oavsett vad det är. Han gillar helt enkelt inte bakverk och ärligt talat är det väl att föredra än tvärtom. Min tvååring får gärna äta äggröra istället, det gör mig ingenting. Desto mer till CG och mig ikväll tänker jag. Jag blev i alla fall nöjd med den. Chokladsmak med smörkräm. Går det ens att misslyckas med det? Nej.