Och Sigge Eklund är ingen jävla analytiker

Jaha ja, två män, Alex Schulman och Sigge Eklund, i sin podd (som är en av de största med flera hundratusen lyssnare) mansplainar om huruvida Elaine Eksvärd inte är expert inom sexuella övergrepp och till råga på det anklagar henne för att ha förstört en familj med sitt jobb för sexuellt utnyttjade barn. Så otroligt smaklöst och pinsamt beteende av två snubbar som sitter och tycker och tänker om saker och personer i en jävla podd. Vilka är Alex och Sigge att överhuvudtaget ge sig in i diskussion OM Elaine och henne brinnande engagemang för barn och ungdomar som själva bara dräller runt och är hobbytyckare. Vad gör de själva för barn som råkar illa ut? Svar: ingenting. Har dessa män ingen skam i kroppen? De är ett så tydligt tecken på att män kan sitta på sina höga hästar (menar toastolar) och se ner på kvinnor som kämpar och engagerar sig i saker som verkligen betyder någonting utan att någon höjer på ögonbrynen och undrar vad fan de egentligen håller på med. De sprider lögner och anklagar kvinnor för saker som är tagna ur luften. Lika mycket som Sigge hävdar att Elaine inte är barnpsykolog (som hon dessutom aldrig ens ha påstått sig vara, men I ALLA FALL) så är ju han lika lite någon jävla analytiker som har rätt att döma folk (på fel grunder dessutom). Jag blir så illa berörd av män som beter sig om odjur. Tack men nej tack Sigge Eklund, din mansplaining är hänsynslös och osann. Dags att vakna ur din våta mansdröm där du får lov att bete dig hur fan som helst. Det är inte okej. Det är så inte okej.

Här kan ni läsa Alex och Sigges mansplaining i textformat

Här kan ni läsa Elaines svar

Här kan ni läsa en sammanfattning

 

Vardagstrams

Den här fredagen har masat sig fram i en väldigt lugn takt. Jag och barnen har varit hemma hela dagen och skrotat, dvs legat i soffan och tittat på tv. I princip. Har lagat mat också för en gångs skull, känns som att mina barn har levt på köpmat/skräpmat flera dagar i rad så nu var det dags att bryta mönstret. Eftersom jag är ensam med barnen blev det en enkel lunch, korv stroganoff med blomkålsris. Olle åt så han storknade och Abbe som vanligtvis jublar över det valet petade bara i maten innan han bad om att få lämna. Han la sig i soffan, alldeles glödhet på kroppen och var inte alls på humör. Tog tempen på honom och den visade på 39,6°C. Inte så konstigt att han har varit ledsen och lättkränkt hela dagen. Han har fått leva på ersättning och alvedon istället. Får se hur han mår i morgon, hoppas att det är bättre såklart. Vi ska nämligen fira min mamma som fyller år, men det är dumt om han är sjuk och hängig då!
Det blev väldigt tyst och skönt här hemma nu när barnen är lagda. De somnade på två röda och det är svårt att inte uppskatta deras otroligt enkla nattningar när man är gräsänka för en helg. Vill inte ens tänka tanken på hur det hade varit att ha krångliga barn vid nattningarna, som ensam förälder.

I stroganoffen har jag hackad lök (gul), strimlad falukorv (med HÖG kötthalt), tomatpuré, dijonsenap, grädde och creme fraîche. Lite salt och peppar.

Blomkålsriset är bara riven blomkål som kokats 2-3 minuter och sedan fått en rejäl klick smör när vattnet är uthällt.

Salladsbladen och persiljan är plockat från lådorna på altan som CG odlat i. Godaste!

 

Den ömmande feministpappans dolda agenda

Från ”kvinnokämpen” Joakim Lamottes FB-sida

Alltså jag tycker det här med att män som får döttrar helt plötsligt blir feminister är en väldigt intressant fenomen. Hur kommer det sig att hans mamma som födde honom inte var skäl nog att vilja se kvinnor som jämlikar i vårt samhälle? Eller kvinnan som födde hans dotter, varför är inte hon i egenskap av hans kvinna/fru/sambo/flickvän/särbo viktig nog att anse ha samma värde som honom? Nej, det är först när dottern föds som det är intressant för honom att belysa det enormt utbredda kvinnohatet som finns i vårt samhälle. Det är så intressant att det som kvinnor har fört en kamp mot i flera hundra år först går upp för män när de får döttrar. Han vill ju inte att hans döttrar ska växa upp i ett samhälle där män våldtar kvinnor hejvilt utan att bli fällda i domstol. Och det är ju bra. Men det är ju precis vad män har gjort i alla tider och då minsann har det inte varit intressant att försöka förändra det. Förrän dotterns föds då.

Det kan ju bara betyda att hon i egenskap av hans dotter är viktig att värna om, inte för att hon är en dotter av vem som helst – alltså en kvinna. Och hur kommer det sig? Män klarar helt enkelt inte av att se kvinnor som sina jämlika, för då hade det varit en självklarhet att värna om kvinnors rättigheter redan från början. Men att det blommar ut en feministisk tanke när dottern föds är för att hon i egenskap av hans barn aldrig kommer vara hans jämlike. Han kan alltså kosta på sig att bli feminist bara det inte gör att han personligen mister sin maktposition. Han kan ju aldrig förlora makt på det sättet, eftersom han i egenskap av förälder står över barn pga auktoritet. Vilken smidig lösning för mannen, att omfamna tanken om allas lika värde, bara han själv slipper bli jämlik. Det gör han genom att komma ut som feminist först när dotterns föds. Innan dess har han inte kommit på tanken att kvinnor utsätts för allvarliga brott mot lagen om mänskliga rättigheter, där han utgör en betydande del i den strukturenen. Det är ett tydligt bevis på att män inte är villiga att dela med sig av den makt de är födda med och girigt tillskansar sig på bekostnad av kvinnor.

 

Mamas vs papas

Jag är så fruktansvärt trött på att mammor framställs som hysteriska och kontrollerande medan pappors föräldraskap framhävs som mer sunt och avslappnat. Klart fan att pappor kan ta på sig rollen som den mer relaxade föräldern som köper lördagsgodis och inte bryr sig om rutiner eller regler på samma sätt som mamman när det är mamman som gör allt markarbete runt omkring. Det är enkelt att vara lekpappa om man slipper vara den som städar undan leksakerna och kojbygget när leken är över och barnen har gått och lagt sig. Det är enkelt att vabba en dag om tvätten och disken och maten och hemmet är förberett för att det ska gå smidigt att ta hand om barn (finns rena handdukar i skåpen att torka med om barnet kräkts eller behöver snytas, finns diskade tallrikar och bestick i lådorna när det är dags att äta, finns mat i kylskåpet att laga lunch på, kläderna ligger rena och ihopvikta i garderoben och blöjorna uppackade ur paketen och tillrättalagda på hyllan osv). Helt enkelt: det är lättare att vara förälder i ett hem där det är ordning och reda än där hela hemmet är ”skit samma och huller om buller”. Dessutom underlättar det att vara en avslappnad förälder om det finns regler och rutiner att luta sig tillbaka på och använda sig av om det behövs. Men att vara den som analyserar och avsätter tid för sådana ändamål är inte lika intressant och då försvinner mannens engagemang och ersätts av självförverkligande karriärsbygge istället. Och så är spiralen igång. De kommer hem från arbetsdagarna (eftersom det är dem som jobbar pga familjen ”råkade” tjäna mer på att han jobbar och hon är hemma) och kan laja lite med ungarna tills läggning och så står mamman på alla fyra och plockar och städar och underlättar leken för pappan för att sedan kliva in och styra upp/ansvara för att de viktiga grejerna blir gjorda också. Det är en sån komisk paradox mitt upp i allt. Samhället formar ju barn efter kön där flickor fostras till att bli omhändertagande och mjuka medan pojkarna uppmuntras till att sätta sig själv och sina intressen i första rummet. Män ska ta för sig och kvinnor ska stå tillbaka. Och män är ju svinduktiga på att ta för sig i tid och otid i alla möjliga sammanhang. Förutom när det kommer till föräldraskapet. Då kan de helt plötsligt inte alls tänka ut vad som borde göras eller hur något ska göras utan lämnar helt och hållet kvinnan ensam att lösa det. Det måste ju tyda på att intresset för barnen och hemmet inte finns. Det är mycket bekvämare att låta morsan ta allt ansvar och sedan bara glida med och få en massa hyllningar av samhället i stort för det mest basic föräldraskap som finns. ”Titta, han hinner både självförverkliga och vara förälder” går snacket medan kvinnan känner sig otillräcklig på hemmaplan, blir bortprioriterad på arbetsmarknaden och löper stor risk att drabbas av utmattningssyndrom. Egenskaper som kvinnor besitter är fördelaktiga när det kommer till föräldraskap och barnuppfostran, de ska inte förminskas genom att hylla nonchalanta pappor och skrika att män är lika bra föräldrar som kvinnor. För så är det inte. Det har inte med biologi att göra, det fattar väl vem som helst. Men könsroller. Och att låtsas som att könsroller inte existerar genom att inte kunna se dem är ett slag i varje kvinnas ansikte eftersom det är kvinnor som förlorar på att könsrollerna finns och upprätthålls såpass hårt att de till och med är svårdefinierade.

Buhu alla barn som har mammor som är ordningsamma och ansvarsfulla, alla borde ha lite mer aaaaavslappnade föräldrar där man får göra lite som man vill. Det måste ju vara själva tanken bakom att dela sådana memes. Eller? Att mammor är tråkiga och pappor är tokiga.

 

Finns det ens ett postpatriarkalt samhälle i sikte?

Äntligen är barnen lagda. Herre Gud vilken utmattande dag jag har haft idag alltså. Jag har inte gjort något särskilt mer än några ärenden i stan men barnen har varit helt hysteriska och gnälliga och sura och trötta och bråkiga hela dagen. Jag har inte fått gjort något vettigt över huvud taget och ändå känner jag mig helt matt. Dränerad på energi. När CG kom hem från jobbet för en stund sedan fick han ta nattningen av Abbe. Olle lägger vi ju bara ner i sängen med napp och snutte så löser han resten. Abbe vill att vi läser godnattsaga och pratar en stund om dagen innan han kryper till kojs (han somnar dock själv i sin säng i sitt rum). Mitt huvud pallade inte det idag och då är jag glad över att hans pappa tar nattningen.

Har ni tänkt på det här med att man som mamma känner tacksamhet över att pappan kan lösa av henne? Precis som att det inte är en självklarhet utan något som han offrar sig att göra för hennes skull. Jag känner så hela tiden trots att jag vet att jag inte borde. Jag vet att CG efter en hel dag på jobbet gärna ta de 20 minuterna som det tar att lägga Abbe för att ta igen tid med honom. Han vill det. Ändå känner jag skuld över att han som har jobbat hela dagen behöver göra det också. Återigen normer och förväntningar och uppfostran som spökar. Det går inte att bli kvitt dem. Jag som kvinna och mamma har större ansvar för barnen oavsett hur jämställda gemene par i samhället försöker vara. Det är bara så det är. Jag har blivit uppmuntrad och fostrad till lyssna och ta in, känna av och läsa signaler, tyda kroppsspråk och bygga relationer. Vara omhändertagande. Pojkar däremot drillas in i att sätta sig själv i första rummet (för att kunna självförverkliga och ha en bra karriär) och köra på. De får inte alls samma empatiträning som flickor av just den anledningen. Pojkar ska sköta sig själva medan flickor ska underlätta för pojkarna att sköta sig själva. Jag fostras till att bli mamma och min man fostras till att bli karriärist. Det leder ju till att jag (implicit) förväntas av både samhälle, min man och mig själv ta större ansvar för barnen än vad han gör. Och ska dessutom underlätta och stötta honom på hans väg mot toppen av sin karriär. Jag tror inte att män känner samma tacksamhet mot sina kvinnor som tar större ansvar för de gemensamma barnen och sätter sig själva åt sidan för hans skull. För att de helt enkelt inte förväntas ha det. Och man blir ju inte mer munter av att som feminist lyckas bocka av kriterier efter kriterier på hur man lever ett icke jämställt liv i sitt förhållande. Finns det ens ett postpatriarkalt samhälle i sikte? Jag känner mig uppgiven inför att det ens kommer en sån tid. Vi är så långt ifrån. Ojämn maktbalans pga kön. Ojämn maktbalans pga hudfärg. Ojämn maktbalans pga sexuell läggning. Där den vita heterosexuella mannen står högst upp i näringspyramiden. Den vita heterosexuella mannen skor sig på alla andras bekostnad och vi står och hejar på.

 

Vill man vara fin får man lida pin

Har kommit till en så fruktansvärt jobbig insikt. Allt som av vårt samhälle anses feminint och kvinnligt är antingen för att objektifiera eller begränsa kvinnan.
Att objektifiera en människa handlar om att reducera personen till sin kropp och inget mer. Ta ta ifrån människan dess personlighet, sin subjektivitet och se denne som ett föremål eller redskap för någon annan. I media, TV, tidningar och film så framställs kvinnor väldigt ofta som just föremål utan varken känslor eller tankar. Störst fokus på hennes yttre. Allt hon säger är i relation till mannen i egenskap av flickvän eller sidekick, objekt eller dekoration. Källa på det? Visst:

Hennes kropp är i ständig fokus med närbilder på kroppsdelar som antingen ska hyllas eller hånas. Och eftersom kvinnor ständigt utsätts för detta (oavsett om du är känd eller okänd) så blir det viktigt att hyllas istället för att hånas. Det är ju inte så konstigt egentligen. Ingen vill väl hånas? Och hur når man dit? Man anstränger sig. Män reproducerar objektifieringen av kvinnor genom att ständigt outa sina ”preferenser” om hur en kvinna ska vara eller se ut. Kvinnor reproducerar objektifieringen av kvinnor genom att fortsätta anstränga sig och ta sitt yttre på största möjliga allvar. Det är alltså ingen slump att det som vi (samhället) anser attraktivt är samma sak som kvinnor lägger tid och pengar på. Vad som är ännu mer problematiskt (förutom att objektifieras överallt och hela tiden som är ENORMT problematiskt) är att det som kvinnor förväntas ha på sig för att uppnå normen om attraktiv dessutom är begränsande. Jag tänker t.ex på den högklackade skon. Finns det någon annan sko som är mer feminin än den? Höga klackar skadar foten och utgör en tydlig begränsning för var hon kan vara samt hur snabbt och smidigt hon kan röra sig. Jag tänker på den snäva och korta klänningen. Finns det något annat klädesplagg som är mer feminint än det? Den lilla klänningen begränsar hur hon kan röra sig och vara utan att bli vulgär eller vara en hora. Helt enkelt, det som är tillverkat åt kvinnan är enkla medel för att begränsa henne dit man vill ha henne. Ska hon inte ta för mycket plats? Gör en klänning så hon måste sitta rakt och med benen ihop – annars skamma henne för att vara en vulgär hora som breder ut sig. Ska hon inte vistas på ställen som inte går att bevaka? Gör ett par skor så hon måste gå långsamt på en asfalterad gata. Det finns inte ett enda kvinnligt ideal där bekvämligheten står i fokus. En bekväm kvinna är nämligen en tråkig och ful och äcklig kvinna. Män vill att kvinnor ska anstränga sig för det ger dem makten över kvinnans liv. Den dagen kvinnorna tar tillbaka sina kroppar är den dagen kvinnorna regerar världen.

 

Mammor som uppmuntrar döttrar in i en ätstörning

Som kvinna granskas du alltid. Oavsett hur du ser ut. Att lära sig ”älska sin kropp” är ta mig fan omöjligt när hela samhället skriker åt kvinnor att deras kroppar inte duger och därmed blir äcklade av bara tanken på en kvinnokropp som inte passerar den snäva springan för hur den får se ut. Man hatar och skammar och osynliggör kvinnokroppar som inte är smala och snygga och långa och slanka och vita. Att inte tillhöra normen är som att springa uppför en brant backe i snöstorm samtidigt som det byggs fallgropar på vägen. Det går bara inte, ändå tvingar vi alla att löpa sträckan. Varje dag och hela tiden. De kvinnor som inte vill eller orkar straffas med döden och blir osynliggjorda.

Sociala medier har ju ett stort ansvar för varför ätstörningar blir vanligare och vanligare. Och dessutom kryper ner i åldrarna. Var tredje kvinna i Sverige lider av någon form av ätstörning (anorexi eller bullimi) och det är väldigt problematiskt. Ändå ändrar vi inte synen på kvinnor. Det är viktigare att kvinnorna är snygga (smala) än att kvinnorna kan leva ett bra liv i sina välfungerande och friska kroppar. 


Från undersökningen Ung Röst. Klicka på länken för att läsa hela.

Och så har vi återigen dessa sociala medier och stora konton med mycket följare. Som inte förstår vilken makt de har över vad som ska finnas i unga flickors flöden utan lägger upp vilken skit som helst. Pernilla Wahlgren (ja, hon som desperat inte kan sluta synas och höras överallt) har ett konto med 240K följare. Och lägger upp samarbeten med företag som säljer bantningsprodukter, så kallade quickfix ”diet fiber gel” som ska få oss kvinnor att känna ännu lite mer ångest över våra kroppar inför Beach 2017 att vi bara måste köpa dessa fantastiska produkter som ger våra magar en mättnadskänsla utan att vi har ätit. Tänka sig så smidigt. Då behöver vi ju inte äta! Precis i linje med vad hela samhället står och skriker åt oss. Svårt att värja sig, såklart. Särskilt när kända ansikten promotar detta. MEN så kommer vi till det i särklass mest sjuka med Wahlgrens val av samarbetspartners. Hennes dotter, Bianca, lider av ätstörningar sedan flera år tillbaka och får professionell hjälp med detta. 

Jag känner mig bara så sjukt jävla ledsen över att det är viktigare att sprida ångesten vidare till barn och ungdomar än att rädda sitt eget barn ur skiten. Det är ju personer som PERNILLA WAHLGREN som skapar personer som BIANCA i den här artikeln representerar dvs kvinnor med ätstörningar. Vilken förälder gör så? Hur kan man som kvinna vilja försätta sin egen och alla andras döttrar i hälsofara för att please:a en kulturell norm som är omöjlig att uppnå? Jag får inte detta att gå ihop på något sätt, vill man inte som mamma skydda sina barn från döden? Pernilla försätter sin dotter i en livsfarlig kamp där mat är gift.

Overkligt men ändå så verkligt. Det är det här vi matas med och kommer matas med så länge vi (över)lever. Att vara den smala och snygga kvinnan är så otroligt värdefullt att alla andra alternativ är värre än döden. För så är det, kvinnor dör av sjukdomar som ätstörningar. Men kvinnor blir också mördade för att de inte lyckas nå visionen om den perfekta kvinnan. Det är nästan som att samhället har satt orimliga krav på kvinnan för att kunna utrota henne. Så lite värde har hon i samhällets ögon.

 

Hur får man bättre självkänsla?

Män nedvärderar kvinnor, slår oss, våldtar oss, reducerar oss till kroppar, nedvärderar vårt arbete, talar illa om kvinnor i vår närhet. Och sedan har de mage att säga åt kvinnor att jobba på sin självkänsla.

Det här med att kvinnor ska ha ”bra självkänsla” är ju något som basuneras ut hela jävla tiden. Det är precis som att kvinnor bara är vanskapta på något sätt, så att vi på något konstigt vis alltid tvivlar på oss själva. Det kan väl inte ha något med samhället att göra, va? Nä, det vore ju för sjukt. Därför ska kvinnor ”jobba på sin självkänsla”, dvs; läsa en massa böcker och tidningar och artiklar om hur man ska lära sig att må bra i sig själv, göra olika övningar osv. Alltid väldigt inåtvänt. Alltid en fråga om att kvinnan ska blicka inåt och hitta ännu mer fel och brister i hennes sätt att hantera motgångar och kritik och Gud vet allt. Men om man ska titta på när kvinnor har som lägst självkänsla så är det alltid kopplat till vilka människor som finns i deras omgivning som behandlar dem illa. Som tar och tar och tar utan att ge tillbaka. Män tar och tar och tar utan att ge tillbaka i relationer med kvinnor. Män bryter ner kvinnor och sedan är det kvinnorna som ska vända sig inåt och försöka förbättra sig. Det blir tillslut något som heter självhat. När man inte ser några utväger ur en situation är det lätt hänt att man försöker förändra sig själv. Kanske tänker man:

”Det är nog bara jag som är hysterisk trots allt, om jag bara skärper mig…”
”Jag måste lita på att han älskar mig även fast han har svårt att visa det”. För man har redan gett upp idén om att han skulle kunna förändras. Det naturliga blir att försöka förändra sig själv istället. Eller försöka se situationen på ett annat sätt. Allt för att undvika den smärtsamma insikten om sakernas tillstånd; att det man vill ha och behöver i en relation inte är möjligt att få från honom. Bekräftelse.

Om man alltid får sina behov tillfredsställda så märker man inte att man har dem, de aktualiseras helt enkelt inte. Människor som aldrig haft brist på pengar kan häva ur sig att pengar inte kan köpa lycka, för de har aldrig erfarit hur olycklig ekonomiska problem kan göra en. Samma sak är det med män som menar på att de själva är så oberoende medan deras kvinnor bara vill ha bekräftelse hela tiden. Kvinnor är inställda på att ge kärlek och bekräftelse redan från start. Det är så vi har uppfostrats och lärt oss att relationer med män fungerar. Vi ska smeka deras ego så att de är snälla mot oss. Vi ska få dem att känna sig manliga. Män jobbar inte på samma sätt. De bekräftar ibland men i en relationen med en kvinna är de betydligt sämre på det. Samma sak gäller det här omtalade kvinnliga behovet av att -prata känslor-. Det är en felaktig beskrivning att säga att kvinnor har ett större behov av att prata känslor, kvinnor har ett behov av att lösa problem i relationer. Varför? Kvinnor anses ansvariga för alla problem som uppstår i relationen. Eftersom de fåtal problem som mannen upplever i regel löses av kvinnan i det tysta, kanske redan innan han förstår att han upplever dem, så aktualiseras de inte. Kvinnan däremot ånjuter inte samma service och därför måste hon vara på mannen om att -prata- med henne. Voila! Hennes likvärdiga behov av att bli sedd och hörd har plötsligt blivit hennes ”större behov av att prata”. Har ni varit med om en man som har fått sina behov aktualiserade? Alltså att han har behövt be om någonting i en relation. Det är ett så främmande koncept för dem att de känner sig helt beprövade på sin värdighet. Att de ska behöva be en kvinna om någonting, nä nu blommar löken.
Mitt bästa tips för självkänsla? Ja, det är nog att inte leva i ett samhälle som bygger på exploatering av kvinnor.

 

Sommarsmaker i frukosten

I morse började barnen röra sig i sina sängar strax efter fyra. Jag var så trött att jag knappt visste vad jag hette då. Båda la sig på var sin sida av mig i dubbelsängen och så låg vi och pratade en stund innan vi gick upp. Svårt att ligga och dra sig allt för länge med två små barn som vill gå upp. ”Mamma nokna nu, ite åvaaa” sa Abbe säkert femtio gånger innan jag bestämde mig för att det inte längre var någon idé att få dem att somna om inne hos mig. Medan vi släppte ut Aston på hans morgonrunda i trädgården gick vi till växthuset och plockade jordgubbar till frukost. Abbe åt några direkt och fick resten i sina flingor vid tv:n. Olle smakade också men var inte ett jättestort fan av jordgubbar så det blev en flaska för honom istället. Om en stund ska Olle lägga sig och sova igen och då ska jag gör i ordning oss inför dagen. Kanske att vi åker till Lek och buslandet, annars tar vi en lugn dag hemma med en utflykt till affären för att handla. Vi får se. Ikväll kommer CG hem från Stockholm och det ser vi fram emot!

 

Att begränsa barn är att begränsa kvinnor

Eftersom jag har varit mammaledig i två omgångar (tätt inpå varandra) så har jag ju hängt en del på kaféer och i andra sociala sammanhang det senaste. Och haft barnen med mig. Vad jag förundras över är den totala bristen på respekt för mammor och deras barn i det offentliga rummet. ”Man borde inte vara på kafé med barnen för det stör ju alla andra gäster”. ”Kafé är ingen bra plats för barn, barn ska vara hemma och ha roligt och leka, inte sitta med sin mamma på mammaträffar”. ”Är man mammaledig ska man vara hemma med sina barn”. ”Här kan du inte amma, du får gå in på toaletten eller åka hem om du vill mata ditt barn. Dina bröst ska inte synas här”. ”Nej, vi har inget skötbord här så här kan du inte vara med ditt barn”. OSV i all jävla oändlighet. Kommentarer och regler och blickar som stöter sig mot mammans möjlighet att vara på andra platser än i hemmet pga vill inte behöva se barn, höra barn, anpassa sig efter barn. De vill inte ha detta irritationsmoment i det offentliga rummet. Men om nu barn inte ska vara i det offentliga rummet… var ska de vara? Jo, hemma. Och var måste då den personen som är föräldraledig vara? OCKSÅ I HEMMET. Och vilka är det som generellt är de som tar hand om barnen och är föräldralediga? Kvinnorna. Så kontentan blir alltså Kvinnor Ska Vara I Hemmet!!! Tänka sig va, återigen blev kvinnor begränsade för att män ska ha lite lugn och ro när de sitter på kafé och jobbar/pluggar/har möte med sitt rockband eller vad det nu må vara som är så viktigt att de inte kan vara på sin arbetsplats eller i skolan eller i sitt hem. Nej, det offentliga rummet är till för män och för att slippa säga rakt ut ”kvinnor är inte välkomna” så begränsas istället dessa delar av vårt samhälle till barnfria. Så smidig lösning på att få undan kvinnor från andra platser än där hon hör hemma – i hemmet. Att begränsa barn är att begränsa kvinnor eftersom det är kvinnor som tar hand om barn. Till råga på detta så är det ju inte så att pappor som till äventyrs är ute med sina barn i offentligheten utsetts för detta. Nej, då är det gulligt och bra med en jämställd man som tar ansvar. Dessutom brukar nu dessa jämställda fäder ta över när ungen har blivit över ett år och då går man generellt inte på kafé pga helt omöjligt. Men inte för att man inte får amma (de flesta 1:åringar ammar inte hela tiden så då kan ju barnet äta en smörgås) utan för att barnet inte kan vara still som krävs för att fika. Så att prata om lattemammor med nedvärderande ton är att prata om kvinnohat och upprätthålla förtrycket av kvinnor. Att inte vilja anpassa sitt kafé efter att barn och mammor kan vara där är kvinnohat och att upprätthålla förtrycket av kvinnor. Simple as that.