Hade en föreställning om att jag inte skulle låta mina barn äta socker sina första år i livet. Eller i alla fall tills de blev gamla nog att kunna säga ”godis” själva och då introducera det lite smått. Har gått sådär med den biten. Abbe har pga äldre storebror fått nys om vad godis är sedan lång tid tillbaka. Han vet att på lördagar vankas det festligheter i form av färgglada påsar som storebror frågar efter. En höjdpunkt på veckan, minst sagt. Abbe är i extas och vill också plocka bland lösgodiset med egen skopa och påse. Han brukar nöja sig med två-tre olika sorter i påsen och vi har låtit honom få det. Det har tagit emot, med tanke på alla pekpinnar som finns kring barn och socker och diabetes och beroenden och ansvarslöshet osv, men jag har helt enkelt inte pallat trycket att vara en sockerfri förälder. Det fina i kråksången är att Abbe inte gillar godis. Han tycker om att få vara med och prata om att det är lördag och ”godisdag”, att få åka med till affären och plocka sin (lilla) godispåse som han är så stolt lägger upp på bandet vid kassan. Men så fort vi är hemma igen lägger han påsen åt sidan och ber om skalade äpplebåtar. Jag förundras varje gång, och tänker att det nog är en tidsfråga innan han väljer godiset framför frukten. Till dess så är jag väldigt stolt och nöjd över att jag varken har sagt stopp eller öst på med det ena eller andra alternativet. Det är sällan vi har kyl och skafferi med sockriga produkter i form av juice, sylt, frukostflingor, yoghurt, oboy och limpor. Både CG och jag är måna om våra barns matvanor och därför har vi aktivt valt bort sockerfällor till vardags. Och även gluten i den mån det går. Fast när vi är bortbjudna får barnen smaka och äta av det som bjuds. Jag tänker att det är viktigare med bra och sunda matvanor överlag än förbud och skam. Det är ju trots allt så att mat är lika viktigt för kroppen som för själen. Mat är livsnödvändigt men också kultur. Mat ska vara glädje och inte ångest. Vi uppmuntrar bra och näringsrik mat, men gör undantag ibland för att det är mysigt och roligt och festligt (senast idag hämtade Abbes gammelmorfar honom på förskolan och hade med sig thekakor, kanellängd och festis som vi åt till mellanmål). Jag är av den uppfattningen att barn som växer upp i ett hem där man pratar dåligt om viss mat men höjer annan mat till skyarna får motsatt effekt. Jag är också av den uppfattningen att om barnen får bra och sunda matvanor från tidig ålder och hela sin uppväxt, så kommer de som vuxna vilja äta hälsosam och god mat.
Näringsrik mat. Matglädje. Balans. Viktigt att hålla sig till dessa tre grundpelare.



Min man och jag lägger fokus på att servera redig och näringsrik mat som är hemlagad från grunden. Det är svenskt kött och ekologiska grönsaker. Det är alltid sallad till maten men också broccoli/spenat/blomkål/rotfrukter som bas ihop med kött eller fisk. Vi lagar såser på grädde och steker i smör. Inga lättprodukter eller bantarmat. Vi håller oss undan hel- och halvfabrikat i så stor utsträckning som möjligt, men gör givetvis undantag med McDonald’s besök och pizza ibland. Vi använder ägg som basvara till frukost och serverar inte mackor eller frosties flingor. Vi äter bönpasta istället för spagetti och river blomkål istället för ris. Vi gör smothies på sockerfri, fet yoghurt och bär istället för andra alternativ med tillsatt socker. Vi har valt bort välling men fortsatt med ersättning i flaska så länge de vill ha det. Barnen är inte uppvuxna på barnmatsburkar utan har ätit samma som oss fast i mindre bitar eller mosat beroende på vad de klarar av. För mig har det här förhållningssättet vuxit fram med tiden. Jag är själv uppvuxen på mackor, pannkakor, sötade flingor och halvfabrikat (och mig har det inte gått någon nöd på) men vill ge mina barn en bättre matkultur än så. Abbe äter frukost på förskolan (Olle börjar där efter sommaren och kommer också göra det då) och där lägger jag mig inte i vad de ger barnen. Jag vet t.ex.att de serverar sylt till gröten men vill inte att mina barn ska känna skam över att de äter sockrad mat (för det är ju gott plus att alla andra barn runt bordet äter det och vill inte peka ut mina barn som några hälsofreak). Här hemma däremot får de gärna mosad frukt till om de vill, för det tycker jag är ett bättre alternativ än Bobs klämsylt. Jag skammar inte de som ger mina barn annan mat än det jag serverar, men ger dem en (förhoppningsvis) bra matkultur som de kan ta med sig när de flyttar hemifrån också. Det är även viktigt för mig att frukosten (på helgen eftersom barnen inte äter hemma på vardagarna) och middagarna äts tillsammans vid matbordet. Jag tror att allt detta har påverkat Abbe i den utsträckningen att han faktiskt tycker att äpple smakar godare än Ahlgrens bilar. Vi äter så ren mat som möjligt, och hans smaklökar tycker nog därför att godis med tillsatser och annat skit smakar äckligt jämfört med naturligt söta alternativ som frukt och bär.