Men min man hjälper ju till, så vi är jämställda.

Det blir en del respons på mina inlägg om feminism och särskilt när jag belyser det ojämställda mellan ett par (inget specifikt utan i generella termer) i deras gemensamma hem. Då minsann är det kvinnor som försvarar sina män genom att säga att de hjälper visst till bara jag ber om det, och gör dem inte det så flyger de åt helvete och så är det med det.

Jag tycker mer artikeln verkar vara en försvars inställning till varför hon gör mer hemarbete hemma än hon känner att hon hinner med för att hon ”borde” när dom ändå är 2, istället för att begära att dom hjälps åt??
Hade min man bett mig utföra sakerna du skriver om i inlägget hade jag bett honom dra åt helvete. Aldrig att man orkar med allt det.
– Anonym kvinna

Jaha. Nej, men då har vi väl inga skillnader i förväntningar på oss beroende på vilket kön vi har. Eller så är det så att det här ämnet berör så många på djupet att det upplevs för privat och därmed provocerande att diskutera öppet och allmänt. Det är ju lite pinsamt att 2017 leva ojämställt med tanke på att det är så omdiskuterat och dividerat på olika plan så att ”nu måste det väl ändå vara jämställt, alltså lever vi jämställt”. Det är tyvärr inte riktigt så enkelt. Sverige är ju ett av det länder där det är mest jämställt mellan könen på alla plan, ja. Men det är ju långt ifrån jämställt. För det första – att kvinnor försvarar sina män med näbbar och klor är ett tydligt tecken på mannens anseende inom familjen. Han är oumbärlig och honom får vi inte kritisera, han gör ju så gott han kan (när man tjatat och bett honom 100 gånger, men ändå) för han har ju trots allt ett heltidsjobb att sköta (och har därmed bidragit med en hög lön som köper honom fri från resten typ). Jag som kvinna ska ju be honom om hjälp, för han kan ju inte med egen tankekraft tänka ut att det är vettigt att dela lika på ansvarsområdena i hemmet och agerar därefter instinktivt. Bara det att det heter ”han hjälper till” syftar ju till att det är kvinnans åtagande, men han kan (om han blir ombedd) offra sig och avlasta henne lite. Det är för mig så skevt att kvinnor inte förstår att vi håller männen om ryggen trots att de smiter från sina åtaganden rakt framför näsan på oss. Varför gör vi det? Jo, för att mannen har den makten i ett förhållande. Samhället har alltid prioriterat mannen och hans status, så det vore ju konstigt om den dalade av att en kvinna ställer lite krav på honom = den lever vidare, generation efter generation.

Det är bra att du hade bett din man dra åt helvete, men det är långt ifrån alla kvinnor som kan det. Samhället har satt kvinnan i beroendeställning till mannen och hans inkomst, och det innebär för många (inte alla) att de upplever en omöjlighet i att ens ställa krav/motkrav på mannen bara för att han ”redan har gjort så mycket för familjen”, dvs tjänat pengarna. Det är kanske inte bara att be honom dra åt helvete för att han skiter i tvätten och förväntar sig att kvinnan ska fixa det. Försvinner han, försvinner inkomsten och där med tryggheten. Har man då barn och en låg lön själv så är det alternativet långt ifrån lockande, vilket gör att man hellre stannar kvar, är tyst och göra de förväntade sysslorna.
En tanke bara. Vad tänker ni?

 

Årets mama!

Fredag idag och det betyder att jag och barnen brukar spendera förmiddagen och lunchen med min vän Emma och hennes två barn, ibland hemma hos oss och ibland hos henne eller på öppna förskolan. Idag tog vi med barnen till öppna förskolan och åt sedan lunch hemma hos henne innan vi åkte hem. Våra barn (i samma åldrar) kommer så bra överens som barn i deras ålder kan, och Emma och jag tycker det är trevligt att umgås så det brukar bli att vi gör det på fredagarna. Mina barn somnade i alla fall i bilen hem och sov där i drygt en timma innan den ena av dem (vet inte vem som väckte vem pga var inne i huset och de sov i bilen med bildörren öppen utanför vardagsrumsfönstret) väckte den andra och så var det igång. Gnället. Båda två är sura och griniga och trötta. Olle klättrar och tar tag ”onödigt” hårt i Abbe och Abbe skriker och surar över att Olle tar plats i vardagsrummet. Ingenting passar och ingenting är roligt. Gick igenom hela SVT:s barnkanal med olika program, inget duger. ”Något annat” säger Abbe från soffan med nappen i munnen och djävulen i blicken. Blev otroligt irriterad efter att ha föreslagit ungefär tio olika program (som han brukar gilla) att jag tillslut satte på Bolibompa och gick därifrån. Skrik såklart. Men nu sitter han faktiskt och tittar på det, och ser lite mindre sur ut. Olle har också ryckt upp sig en smula (pga insåg väl att jag inte pallar bära runt på en unge som skriker oavsett om han är på golvet eller i famnen och därmed pga ömma handleder inte bär honom mer än absolut nödvändigt) och sysselsätter sig just nu med Aston och hans tuggpinne. Är det bara jag som typ tappar tålamodet fullständigt när barnen gnäller oavsett vad man gör, för att de har sovit för lite? Det var ju inte jag som väckte er, väser jag tyst för mig själv och funderar över varför de tycker att jag ska ta all skit de känner just nu. För att vi kan, hade de väl svarat om de kunde uttrycka sig så avancerat. Det blir istället ett långvarigt gallskrik från båda. Suck!
Hur som helst så tänker jag vara en sådan supermamma som låter tvn stå på resten av eftermiddagen. Jag orkar ärligt talat inte vara en supermamma till båda två hela dagen inser jag, så nu tar jag till det enkla och hjärndöda som håller dem tillräckligt lugna för att eftermiddagen inte ska bli katastrof. Blir eventuellt ett besök på McDonalds som kronan på verket för att slippa laga mat med trötta barn i hasorna.

 

Det ouppmärksammade, men ack så viktiga, arbetet i hemmet

Jag tänker ofta på det här med att jag som studerande kvinna (och där med tjänar (tar CSN-lån) en väldigt liten del av vår totala inkomst) ofta känner att jag står i tacksamhetsskuld till min man som tjänar mycket. Det är en avgörande faktor i varför jag ”bara gör” saker av farten här hemma, utan att fundera eller problematisera för mycket kring det högt och öppet. Jag betalar av den skulden med obetalt arbete i hemmet för att känna att jag har bidragit lika mycket som min man till vår familj. Jag tänker också ofta på hur samhället uppfattar en kvinna i en familj som gör all markservice i hemmet, hon anses ju ändå vara en parasit på sin man eftersom det enda som räknas i samhällets ögon är den som tjänar pengar (och därmed betalar skatt, står för pengarna som genererar moms på varor som köps till familjen osv). Det heter ofta att kvinnan är beroende av sin man pga hans inkomst. Och ja, det väldigt sant å ena sidan (hade varit omöjligt för mig att leva så som vi lever utan hans inkomst). Å andra sidan tycker jag att det diskuteras väldigt lite kring min mans beroendeställning till mig och mitt (obetalda)arbete för vår familj. Det är väldigt få som tar det perspektivet. Men är någon förvånad? Nej, såklart inte. Alltid sett ur mannens perspektiv och kvinnan i förhållande till honom. Men i alla fall – jag skulle vilja hävda att min man är minst lika beroende av mig som jag är av honom för att vår familj ska ha den standarden som vi har. Min man är inte den av oss som sorterar ut försmå/slitna/trasiga barnkläder varje säsong och sorterar upp dem i olika lådor och slänger det som är trasigt samt köper nytt för att barnen ska ha bra kläder. Det gör jag. Min man är inte den av oss som ser till att garderoberna och byrålådorna är fyllda med rena kläder i rätt storlek sorterade efter klädesplagg för att det ska vara lätt att klä på barnen stressiga morgnar. Det gör jag. Min man är inte den av oss som håller koll på barnens studiedagar, lovveckor och röda dagar och ser till att de dagarna flyter på med ev barnvakt eller aktiviteter. Det gör jag. Min man är inte den av oss som ser till att det som behövs i skötväskan när vi ska iväg finns hemma och nedpackat i väskan för att underlätta utflykten. Det gör jag. Min man är inte den av oss som byter lakan i barnsängarna för att det har gått en tid utan de har blivit bytta. Det tidsperspektivet håller jag koll på. För att nämna några få exempel ur vår vardag som är mina outtalade åtaganden för att jag är kvinna/mamma/den som tjänar mindre. Om vi ska vara krassa här så är mitt jobb idag att ta hand om vårt gemensamma barn som jag är föräldraledig med samma tider som min man är på jobbet. Allt annat utöver den tiden är vårt gemensamma ansvar, om mitt heltidsjobb ska motsvara hans heltidsjobb. Dessvärre är det ju aldrig så, inte i någon parrelation. Det finns förväntningar på den som är föräldraledig (kvinnan) att under tiden vi är hemma och ”chillar” med barnen så ska tvätten göras (sorteras, tvättas, hängas, vikas, läggas in i respektive lådor), disken från gårdagen (om man var för trött för att ta den direkt efter middagen dagen innan) göras i ordning och kommande middag planeras (kanske handlas, kanske tas fram ur frysen för att tina, lagas i ordning). Nu kan du som läser det här byta ut mig mot dig och min man mot din man. Det är det som är det riktigt sorgliga i det här. Det är alltså inte så att min man på något sätt avviker och är ”extra dålig” på att hålla koll på alla dessa ”småsaker”. Det finns krav från gruppen män på gruppen kvinnor i vårt samhälle att hålla koll på detta och lösa det, i tysthet. Och alla spelar med, både kvinnor och män, för att det är så indoktrinerat hos alla att vi inte ens reflekterar över hur skev arbetsbördan är. Eller kanske snarare, för att mannens intjänade pengar väger så tungt att inget av det kvinnan gör kan mätas med det. Hon får istället göra allt annat, plus arbeta heltid när barnen sedan går på förskolan för att på något sätt kunna hävda sin rätt i relationen.

Men att han jobbar betyder inte att jag gör allt hemma, dock är jag väldigt snäll och gör det mesta för att vi skall hinna umgås o ha härliga familjedagar.
– anonym kvinna

Jag tror det är många kvinnor som tänker så, att man ”lika gärna kan göra det” så att det blir mer tid till annat senare (familjedagar etc). Jag tänker och gör likadant. Men jag funderar mycket över varför inte han gör på samma sätt för mig, för att ge mer tid till familjen att umgås. Och där tror jag inte att det har slumpat sig så att det är kvinnan som vill underlätta och ”bara gör det”. Vi är uppfostrade så och formade av samhället på det sättet. Och det är ingenting som vi (du, jag, enskild kvinna) kan bära skuld för. Vi blir uppmuntrade att göra det av samhället/männen/andra kvinnor och får en positiv känsla i kroppen av att vi gör något bra och uppskattat -> vi kommer göra det igen, och igen och igen. Tillslut är det en vana som ingen ens reflekterar över och det är där feminismen måste få ta plats. Belysa det ojämställda och få oss att vakna, tänka och agera för att motverka.

 

Jag har lärt mina barn att sova

Idag fick jag en rejäl sovmorgon kan man säga, till nio. Med småbarn medräknade i den ekvationen förstår ni nog vilket hallelujamoment det blir. Vaknade av att CG kom upp med Olle och la honom i spjälsängen för sin morgonvila. Olle sover i sin säng i vårt sovrum tills han blir stor nog att flytta in till Abbes rum och sova i växasäng. Men i alla fall, det jag vill komma till här är alltså att jag kunde sova vidare ytterligare en timma tack vare att Olle somnar själv. Vi lägger ner honom där och han sköter resten själv. Kan tyckas vara en värdslig sak, men det är det inte. Att lära sina barn att somna och sova själva är viktigt och ett nödvändigt ont för en sån bra lösning som möjligt i det stora hela. Abbes första år var helt katastrofalt sett ur ett ”dags-att-lägga-ungen-perspektiv”. Det var ren och skär ångest för mig. Han har alltid sovit bra men sättet vi hade för att få honom att somna var värdelöst. Vi gick och bar/gungade honom i famnen tills han somnade och hade det där kritiska ögonblicket när det var dags att lägga ner honom i sängen utan att få honom att vakna. I efterhand, så galet. Han var för det första alldeles för tung för att det skulle vara ett bra alternativ, för det andra var det ungefär varannan gång som han vaknade till av att bli nedlagd i sängen och därmed fick man börja om med bärandet och försöka söva om. Kunde ta en timma och ibland mer där han typ skrek hela tiden. Sedan hade vi en period där han fick ligga själv i spjälsängen medan vi satt på golvet bredvid och skulle hålla handen tills han somnade. Lika värdelöst det. Så fort man trodde att han hade somnat skulle man på ett så smidigt sätt som möjligt krångla sig ur hans stadiga grepp om handen och samtidigt resa sig upp och smyga ut ur rummet. Jag tror det misslyckades varje gång, vilket gjorde att han vaknade, blev ledsen och man var tillbaka på ruta ett. En dag när jag var höggravid med Olle (för ungefär ett år sedan) bestämde jag mig för att det fick vara nog med golvsittandet. Jag sa till honom att jag går och lägger mig i min säng (rummet bredvid hans) och vill han något får han ropa, annars förutsätter jag att han ligger kvar i sängen med sin Ninis och snutte och försöker somna. Han gick med på det och ropade ibland (för att kolla läget om jag fortfarande var kvar osv). Jag svarade alltid att jag var det. I början ropade han 5-6 gånger innan han somnade lugnt i sin säng. Det blev ganska snabbt betydligt färre gånger och då bestämde jag mig för att ta det ett steg längre – att vara på nedervåningen medan han ligger kvar i sitt rum på övervåningen. Han gick med på det (utan att kanske förstå att det inte var ett val som han kunde påverka utan snarare bara finna sig i, men det spelar ju ingen roll nu om han förstod det eller inte) och där är vi nu. Abbe somnar alltså själv i sin säng efter att vi har nattat honom utan varken skrik/gråt/ångest/otrygg känsla. Och samma gäller Olle. Jag bestämde mig tidigt med Olle att han får lära sig sova och somna själv. Ibland skriker han och ibland inte. Då går jag in och stoppar om honom, säger god natt och ger honom nappen som oftast har trillat ut. Idag vet han att så fort han hamnar i sängen är det dags att sova och det blir färre och färre gånger som jag över huvud taget behöver komma in efter att jag har lagt honom. Vi har alltså lärt våra barn att somna och sova själva. På ett tryggt och odramatiska sätt. Och ja, det är klart att det har varit perioder där det har varit skrik och gråt, vill inte somna osv. Men då har vi varit konsekventa med att det är läggning och att då ligger man kvar i sin säng (gäller framför allt Abbe, Olle kan varken prata eller gå ur sin spjälsäng). Vi bekräftar deras känslor utan att på något sätt överdriva deras oro eller otrygghet. Lugnt och sansat gått med upp till sängen, sagt god natt igen och sedan lämnat rummet så att de får somna själva. Bästa valet jag gjort i hela mitt liv, förutom att skaffa dem såklart. Detta har gjort att CG och jag har lugna kvällar där vi kan få gjort det vi behöver göra utan att ha ”bundit upp oss” till att sitta av tid i ett nedsläckt barnrum i väntan på att de ska somna. Jag tänker också att det är en omöjlighet för oss om vi är ensamma med barnen en kväll och ska sköta nattningen av två barn samtidigt (de lägger sig samma tid för natten). Det är ju omöjligt att en person kan vara på två ställen samtidigt. På det här sättet blir det ingen skillnad för barnen om det är en eller två föräldrar hemma vid nattningen då det går till på exakt samma sätt oavsett (=mer trygghet för barnen). Sist men inte minst anser jag att vi under Abbes första år störde honom genom att bära/gunga/hålla handen/försöka lämna rummet tyst och smidigt osv. Klart att det är ett problem om det är personer i rummet man ska försöka sova i som hela tiden gungar, går, pillar på mobilen etc. Blir de inte nyfikna på vad man gör, blir de istället störda av det man gör. På det här sättet får de möjlighet att lägga sig till rätta, pilla/leka med sina snuttar och gosedjur i sin takt utan att behöva fundera på om/när det ska börja röra sig i rummet och om någon ska lämna dem. De vet att vi är här hemma och det räcker gott och väl för att de ska somna gott i sina sängar. Det är alltså ett tips till er som krånglar med era barn när de ska sova, sluta med det. Små barn skriker när de är hungriga/trötta/oroliga. Som förälder vet man när barnet är trött (antingen ser man det eller uteslutningsmetoden) och då får man helt enkelt LÄRA sitt barn att det är sova det ska göra när trötthetskänslan kommer (inte störa). Och eftersom att sova är ett naturligt beteende är det alltså inga konstigheter att få barnet att förstå att det ska sova, det kommer somna tillslut om man är kärleksfull men konsekvent. Och ju tidigare man kan vägleda barnet där, desto enklare och tryggare kommer det bli. 

IMG_4313
 

Min man är överordnad mig i vår relation

Jag kan verkligen inte förstå att så många tror att samhällsstrukturer slutar upphöra vid tröskeln in till hemmet. Vänner, bekanta och obekanta som på ett eller annat vis inte förstår det här med (o)jämställdhet och vad feminismen behövs för. Ofta när jag försöker diskutera frågor som rör föräldraskap och parrelationer (OBS: heterosexuella relationer) med personer i min omgivning eller i diskussionstrådar på nätet så lyder det ”inte vi”, ”då har du valt fel man, min man kan minsann hjälpa till med både disk och städ och barn” och ”min relation är helt jämställd, vi delar på föräldraledigheten”. Precis som om just den parrelationen är något typexempel på hur man som individ har möjlighet att påverka en samhällsstruktur genom att ”välja rätt” och vara omsorgsfull i sitt val av livspartner. Välj rätt och du får ett jämställt liv, välj fel och du får skylla dig själv. Ja, vill man leva i förnekelse och ovisshet så är det väl fantastiskt att du tror att du lever i en jämställd relation och inte alls är begränsad i och med ditt sociala kön och allt vad det innebär. Men för oss andra då, som inte vill leva i förnekelse blir istället framställda som misslyckade. Man kan ju inte vara feminist om man inte är ett föredöme och ”lever som man lär” som det så fint heter. De som inte förstår strukturers inflytande vid varje beslut som fattas inom familjens fyra väggar behöver nog gå lite djupare i sin analys av samhället och världen. Det är ju liksom inte en slump att det är jag av mig och min man som är hemma med barn och han jobbar. Det är inte heller en slump att jag har hunnit duka av och ställa ner disken i diskmaskinen innan han ens har funderat över om maskinen är tom eller full av smutsig disk. Och inte heller är det en slump att det är pga hans höga inkomst som jag känner mig tvingad att sköta all markservice hemma trots att vi bestämt att vi vill vara så jämlika det bara går. Jag som kvinna ska stå i någon typ av tacksamhetsskuld till honom som man för att han tjänar mer pengar till hushållskassan och därmed (outtalat men välförtjänt ur samhällsstrukturer) köpt sig fri från många delar av hemmets arbete. Då vill jag bara upplysa alla kvinnor (och män med för den delen om ni har fortsatt läsa hit ner) att det är omöjligt att leva jämställt i ett ojämställt samhälle. Att det utåt (och mellan mig och min man precis som mellan typ alla andra parrelationer) heter att vi som familj tjänar på att jag är hemma med barnen och han fortsätter jobba är en konstruerad sanning. VI tjänar på det (… eller förlorar mindre rättare sagt) för att SAMHÄLLET vill det och är skapat på det sättet. Mannen ska vara den överordnade och kvinnan ska förhålla sig till det.

OBS2: Vill poängtera att det jag skriver nu är sanna exempel på hur det ser ut i min och CGs relation, men det är varken en pik åt honom eller ett sätt för mig att avreagera mig på i min relation. Han är lika väl införstådd med hur vår relation ser ut som jag själv är och förstår strukturernas roll i det här. Och för att förtydliga: han har alltså inga uttalade krav på mig att det ska hänga nytvättade skjortor i garderoben och att middagen ska vara serverad när han kommer hem från jobbet, för att jag är kvinna och han man. Det är alltså samhällets outtalade krav på kvinnor och mina egna förväntningar på mig själv hur jag bör vara/agera för att vara en bra kvinna.

 

Bloggen 2,0

Jag har försökt ligga lågt med bloggen ett bra tag, sedan september förra året för att vara lite mer exakt. Det har inte varit lockande att blogga av flera anledningar, men framför allt för att personer började lägga sig i vad de ville läsa om och hur jag skulle skriva. Den blev helt plötsligt analyserad på ett sätt som jag inte ville att den skulle bli, eftersom det är min blogg och mina texter. Jag har dock bestämt mig för att jag tycker det är såpass kul och härligt att blogga, att det helt enkelt får rinna av mig och ner i någon djup brunn där jag slipper låta mig påverkas av det. Jag vill istället göra bloggen ännu mer personlig och ”på mitt sätt”.

Jag vill använda min blogg på ett annat sätt i fortsättningen. Mer personliga tankar och diskussioner än vardagslunk och bilder på barnen. Jag vet att det är många som klickar in på bloggen för att bli uppdaterade kring barnen och vad de gör, men det kommer alltså inte vara huvudfokus längre. De kommer finnas med i bloggen mycket, med tanke på att de är en sån stor del av mitt liv och mina tankar. Men istället för att berätta vad de har gjort under dagen eller ätit till mellanmål kommer de istället att finnas med i bakgrunden för mina personliga tankar kring föräldraskap, min roll som kvinna och mamma, deras roll som barn i dagens samhälle osv. Ja, helt enkelt som en faktor till vem jag är idag och vilka perspektiv på världen jag får i och med deras betydelse för mig och min världsbild. Luddigt, ja. Men jag måste erkänna att mycket har gått upp för mig sedan jag fick dem. Ämnen, tankar och idéer har förändrats, en del har förstärkts och andra bytts ut. Jag har erkänt för mig själv att det är viktigt att vara kritisk till varför jag tycker som jag gör och vara öppen med att våga prova mina tankar och åsikter för att eventuellt ändra mig. Omprova helt enkelt. Acceptera att mina åsikter inte är skrivna i sten utan kan förändras om min världsbild förändras. Det låter kanske som en självklarhet för många, men för mig har det tidigare varit lite extra prestige i att alltid ha vetat hur det egentligen ligger till eller vad som är rätt (fast jag inte haft all fakta för att ens kanske kunna yttra mig sakligt i frågan). Hur som helst, det är aldrig försent att bli ödmjuk inför vår komplexa värld och det är först nu jag har blivit det. Det kanske är just det som kallas att bli vuxen? Jag ser fram emot att dela och diskutera med er och hoppas att ni ska tycka att bloggen är värd att besöka ändå. Jag ska se till att ni vill gå in och läsa. Det kommer vara mycket fokus på föräldraskap och även bristen i föräldraskapet, det är ju trots allt omöjligt att vara en perfekt förälder (även om jag naturligtvis strävar efter att göra mina barn till de lyckligaste i hela världen) eftersom det är barn vi pratar om. Barn är oförutsägbara, svåra och har en stark vilja. Det krockar ibland (ofta) med hur jag har tänkt och det blir såklart svåra situationer. Svårt att håll tålamodet och tonen. Äsch, ni som vet, ni vet. Ni som inte vet kommer nog ändå inte förstå hur jag än berättar. Vi får se var vi hamnar helt enkelt. Mina barn har gjort mig till en bättre människa och det vill jag ta vara på och få ner i ord på den här kanalen.