Var har du dina barn, kvinna?

Jag skriver väldigt ofta om kvinnohat i dess extrema form, där vi varje dag kan läsa på valfri nyhetssajt om våldtäkter och mord på kvinnor och att polisen jagar en gärningsMAN.
Den verkligheten är plågsam och alla förstår att den är problematisk, även de flesta män tar avstånd från sådana beteenden.
För att exponera mycket mycket mindre detaljer som ändå har med kvinnors underordning i samhället vill jag därför skriva om en helt, egentligen, vanlig situation som hände mig alldeles nyss. Abbe och Olle har sedan de var nyfödda alltid sovit med snuttefiltar. De har av förklarliga skäl blivit nötta av all användning och tvätt att de mer eller mindre knappt håller ihop längre. Jag var av den anledningen inne på NK och deras barnavdelning för att köpa två nya snuttar av samma sort (Livly) efter föreläsningen i skolan idag. I kassan frågar hon som tar betalt om det är en present och jag svarar nej. Hon undrar då om jag har tvillingar varpå jag inte orkat redogöra för mina barns åldrar och istället bara svarar ja på frågan. Kassörskan frågar intresserat om de är nyfödda efter att ha stirrat på mina mage och uppenbarligen konstaterat att de är födda och jag svarar nej de är äldre. Mitt svar är alltså helt flytande, de kan vara 6 månader eller 5 år men eftersom jag köper babyfiltar (för att de ska vara samma som de är vana vid och har haft sedan bebistiden) utgår jag från att hon konstaterar att de fortfarande är bebisar. Här kommer det riktigt intressanta i hela situationen (och kom ihåg att jag har varken bjudit in eller avstyrt samtalet, bara svarat helt neutralt i hopp om att få lyssna klart på podcasten jag har i ena hörluren och att hennes nyfikenhet ska stillas) där hon frågar var jag har dem och varför de inte är med mig. Alltså, för det första utgår hon alltså inte från att de kan vara på förskola med tanke på att det är en vardag (men hon har ju redan bestämt sig för att de är yngre än förskoleålder och därför kan de inte vara där). Hon har dessutom inte tänkt tanken att de kan ha en pappa som då är föräldraledig och hemma med barnen. Hon bara måste veta var jag har mina barn mitt på dagen nu när jag är mamma. Hon lägger ju en värdering i att jag inte har dem med mig, som att jag är oansvarig och kanske har glömt dem i en butik eller att de står ute på gatan och väntar? Det finns alltså en så djupt rotad föreställning om kvinnor med barn, de ska minsann vara med barnen varje minut annars är det något lurigt. Alla bär på den här föreställningen och det är ju just precis den föreställningen som gör att de flesta mammor tar ett större ansvar för barnen än vad pappan gör. Samhället förväntar sig det och vi kvinnor blir konstant matade med information om att det bör vara så, och är det inte så ska man behöva förklara sig och helst också känna en gnutta dåligt samvete i straff för att man inte är den ömmande mamman som bara vill vara med sina barn tills de börjar skolan.Jag tror ju knappast att CG hade fått dessa frågor om han på lunchen hade varit inne och köpt babyfiltar. Han hade antagligen inte behövt redogöra för om det är tvillingar han har eller hur hans barnsituation ser ut öht, än mindre var dessa kan tänkas vara med tanke på att han är inne i affären själv en vardag. Hade jag inte haft min analys och varit uppmärksam på könsroller i allmänhet hade det här inte varit ett konstigt samtal eller trängande frågor. Men det blir det eftersom jag är helt övertygad om att min man i precis samma situation inte hade blivit iakttagen på samma sätt. För att han är man och pappa. Han hade väl ev fått en guldstjärna i kanten som verkar vara så engagerad i sina barn att han köper dem varsin snuttefilt. Förstår ni hur olika stora krav vi har på kvinnor och män, men särskilt i egenskap av mamma och pappa i förhållande till ansvar för barnen. Som en extra krydda kan vi ju också spåna vidare i varför det är jag och inte CG som på lunchen köper nya snuttefiltar till våra barn när båda är precis lika införstådda med att de gamla knappt håller ihop. Dyster som jag är tror ju jag att även det har med könsroller att göra, det blir mitt ansvar som mamma att värna om detaljer (viktiga!!!) och han helt enkelt utgår från att det löser sig. Ja, jag vet inte. Det var en liten parantes i den stora världen, men det skaver likt förbannat ändå att kvinnor alltid är ansvariga för allt och alla. Vad tror ni, ska jag be CG gästblogga lite så får han skriva lite om hans syn på feminism? Jag är egentligen inte ute efter att hänga ut min man här i bloggen, men jag tycker ändå att det är väldigt intressant att det är så här även i ett förhållande där båda är relativt uppmärksamma och välvilliga. Jag är ju övertygad om att det är så här i de flesta relationer mellan män och kvinnor, vilket gör det lättare att belysa situationer ur vår vardag för att göra en allmän poäng.

1 kommentar

  1. Detta är så otroligt irriterande! Det blir så tydligt nu med ”genus-glasögon” på. Som på öppna förskolan när en pappa var där med sina två barn och genast får frågan ”och var är mamma då?” ställd till sig av ledaren. Säkert slentrianmässigt ställd fråga och inte med något ont uppsåt men för mig låter det som skuldbeläggning av mamman, som att hon typ förlupit hus och hem.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *