Den oförstående mannen och den rabiata kvinnan

Jag funderar på den här typiska tanken om kvinnors makt i hemmet. Många önskar ju sälja in idén om att det inte alls är så synd om kvinnor som feminister vill få det att framstå som, de menar på att kvinnor har ju förfogandet över barnuppfostran och hemmet och att det på något sätt skulle kunna stå sig mot mannen och hans makt i och med hans ekonomiska övertag. Att detta på något sätt skulle ”ta ut” varandra och att vi därmed är likställda. ”Man har bara olika ansvarsområden liksom”.

Det är så många fel i en sån här tankegång att det är svårt att veta var man ska börja bemöta det. För det första är det viktigt att poängtera att ”bestämma” i hemmet är inte makt. Det är projektledning. Den som verkligen bestämmer hemma är den som sitter på de ekonomiska tillgångarna, vilket i majoriteten av fallen är män. Att han ”låter” kvinnan bestämma för att han inte orkar engagera sig är inte detsamma som att hon har makt. Det andra viktiga att påpeka här är att den där ”makten” som män gärna vill ge kvinnor är ansvar. Män får högre lön än kvinnor och använder det som en ursäkt för att ta ut mindre föräldraledighet och jobba mer. Sen lägger de över ansvaret för hem och barn på kvinnan och låter det benämnas som makt. Och sen har de mage att totalt skita i hus och hem, bli irriterade för att kvinnan ber om hjälp (ställa krav på mannen om att t.ex lägga sin smutstvätt i tvättkorgen och inte bara låta det ligga och grisa på golvet) för han minsann har ju inte alls samma behov av att ha ett rent hem som hon har, och därmed inte kan tänka ut att smutstvätten borde vara i tvättkorgen (den hamnar ju där ändå tillslut, och blir tvättad och blir vikt och blir inlagd i garderoben igen). Det blir alltså en naturlig arbetsfördelning i hemmet eftersom han är en sån som inte alls stör sig på smuts och stök på samma sätt (KANSKE, men bara kanske, för att HON hinner plocka undan det INNAN det når en störande nivå!!!). Och så är spiralen igång. Hon blir en hysterisk och arg kvinna och han går fri från ansvar genom att vara den rationella och avslappnade som dessutom använder kvinnans reaktion som en anledning till att göra ännu mindre av det som startade allt från början – ta ansvar för det gemensamma hemmet. ”Sluta vara arg”, ”Du behöver inte skrika”, ”Lugna ner dig”, ”Jag tänker minsann inte göra det du ber mig nu när du står och skriker på mig, så himla oskön attityd”, ”Nu är du ansvarig för att den här dagen är förstörd, sluta gapa och be snällt istället så kanske jag kan plocka upp mig egen skit nästa gång”. OSV i all oändlighet. Som om hela världen är oförmögen att se att det är HAN som drar fram dessa känslor och utbrott hos kvinnan genom att vara totalt blind inför sin attityd, sitt intresse och sitt eget beteende. Jag blir så jävla trött på detta. Att konsekvent ignorera kvinnans försök till att jämna ut arbetsbördan bakom det gemensamma hemmet och sedan bli förvånad och upprörd när samma kvinna tillslut blir konfrontativ och förbannad.

Det handlar om att hela tiden lägga över skulden på kvinnan. Det är kvinnans fel om hon inte är tydlig nog och det är kvinnans fel att mannen inte lyssnar när hon är TYDLIG nog, för då är hon för krävande och desperat. Finns alltid en ursäkt för att inte lyssna på en kvinna.
Och att inte ha varit ”tydlig nog” från början är ren bullshit. Det är inte oförmåga att förstå att det är rimligt att dela på arbetet i hemmet, det är brist på intresse. När kvinnan till och med rakt ut i sansad ton och snällt inlindat i fluff och komplimanger ber honom hjälpa till så glömmer han eller gör det till en engångsgrej. Män struntar i kvinnors känslor och åsikter för att de inte vinner något på att ta hänsyn till dem och för att de väldigt ofta (dessutom) kommer undan med det.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *