Astrid Lindgrens barnbokskaraktärer lär barnen att förstå sin samtid

Jag är så glad över att Abbe älskar att titta på Pippi. Varje morgon är det Pippi som gäller på tv:n och han pratar ofta om att hon är så stark att hon kan bära sin häst. Han tycker hon är häftig och det tycker jag är häftigt. Min son har en ung, snäll, lite knasig, självständig och stark tjej som förebild och bättre kan det ju inte bli. Jag uppmuntrar honom till att vilja fortsätta förundras över henne och hennes personlighet, vi pratar ofta om henne och hennes tokigheter. Hur hon bakar pepparkakor på golvet och har en säng som kan flyga. Hur hon kan slåss mot pirater och kasta upp elaka barn i träd. Hur hon äter tårta med hela ansiktet och är sakletare. Fast jag uppmuntrar egentligen alla filmer som Astrid Lindgren har gjort. Så fina och barnvänliga allihopa. Abbe är förtjust i de flesta även om Pippi är favorit. Det började med filmerna om Emil (Memil som Abbe säger) och så har vi betat av Saltkråkan, Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Lotta på Bråkmakargatan och nu Pippi.

Jag hade en diskussion med en mammakompis vars barn inte får se på Astrid Lindgren av flera olika anledningar. Hon menade på att det skulle förstöra barnens syn på föräldraskap och barnuppfostran samt bli rädd för många av Lindgrens karaktärer (i synnerhet Emils pappa Anton men även Lillebrors föräldrar i filmerna om Karlsson på taket). Hon fortsatte med att Emils pappa är en aggressiv och elak pappa som skriker och låser in sitt barn tills det blivit snällt. Eller som Lillebrors föräldrar som inte bryr sig om att han har en vän som heter Karlsson och kan flyga, de ignorerar och förminskar hans tankar och upplevelser. Hon poängterade också att barnen lär sig göra ”dumma saker” såsom klippa sönder sina kläder ifall de inte vill ha på sig ett visst plagg (som Lotta gör i en av filmerna) eller göra andra ”hyss” som Emil älskar att göra. Helt enkelt att många karaktärer i filmerna kan sätta griller i huvudet på barnen så att de antingen blir rädda, inspireras till att göra dumheter eller få en dålig syn på hur man ”gör bra föräldraskap”.

Eller här finns en annan diskussion om visa/visa inte Astrid Lindgrens filmer:


Jag håller inte alls med faktiskt. Jag förespråkar absolut ett ”nära föräldraskap” där barns känslor och tankar är viktiga att ta på allvar samt försöka förstå och uppleva med barnen på deras nivå, vilket flera av Lindgrens karaktärer i egenskap av föräldrar inte gör. Samtidigt är det filmer som visar på hur det var då. Jag tycker det är lika viktigt att visa mina barn hur jag gör ”bra” föräldraskap som att visa hur föräldraskap förändras genom generationerna. Jag som förälder idag gör på ett annat sätt än föräldrar förr. Det blir också extra tydligt att mina barn i vuxen ålder kan välja ett föräldraskap som de tycker är bättre än mitt (om de nu väljer att bli föräldrar). Genom att samla erfarenhet och diskutera dem får barnet en större erfarenhetsbank att grunda sina beslut på. Jag tycker faktiskt att Astrid Lindgrens filmer inspirerar mig i mitt föräldraskap mer än hon eventuellt skulle motarbeta det. Abbe och Olle får se olika typer av föräldraskap och det kan väl aldrig vara dåligt? Vad gäller att filmerna kan inspirera barnen till att göra hyss tycker jag inte alls är ett problem. Mina barn gör hyss utan någon inspiration. För ett par veckor sedan när jag hade lagt Abbe i sängen för att sova en stund kom jag upp tjugo minuter senare (i tron om att han har somnat) och möts av att han har målat med kritor och färger över alla väggar i rummet och på sänggaveln. Eller som när han släpper ut Aston på morgonen utan att säga till mig och plötsligt han har försvunnit. Det är skoj/trots/hyss hela tiden och det ligger i barns natur att göra det. Se vilken reaktion det blir och inte minst för att utforska och förstå. Dessutom tycker jag barnboksförfattaren har en fantastisk variation av karaktärer och föräldrar. Utöver Emils pappa som en karaktär finns ju Lottas pappa som är helt annorlunda (mjuk och snäll och rolig). Eller som i Pippis fall där han är sjörövarkapten och inte ens närvarande i Pippis liv mer vid enstaka tillfällen. Eller som i Saltkråkan där Farbror Melker ensam tar hand om barnen och barnbarnet (med mycket hjälp av Malin men ändå). Alla typer av karaktärer kommer ju fram och det är väl kanske det bästa med hennes böcker och filmer. Alla kan känna igen sig i något och fundera över något annat.

Abbe fick Pippikläder i julklapp förra året

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *