Mina barn är inte duktiga

Sluta säg VAD DUKTIG DU ÄR och VAD FINT som en programmerad robot.
Barn vill inte ha beröm. De vill bli sedda och bekräftade. Det räcker långt med ett ”jag ser!” när ungen ropar ”titta mamma”. Jag vill ju gärna bekräfta mina barns lekar och handlingar utan att värdera prestationen. De ska inte behöva känna att de måste prestera för att få min uppmärksamhet… Det tror jag hämmar deras fantasi och förmåga att kunna leka med inlevelse och tänka självständigt.

Jag försöker ofta vara entusiastisk när Abbe vill ha bekräftelse. Ett ”Åhvadfint” kan aldrig väga upp ett ”Wow, har du målat den teckningen? Berätta, vad är det du har målat?” Jag vill ju att han ska känna att jag är intresserad av vad det är han har gjort och samtidigt öka hans eget intresse för vad han själv har gjort. Försöker lägga fokus på färgerna han har använt och vad teckningen kan tänkas föreställa. Jag ställer följdfrågor och han får utveckla.

Jag fick en teckning häromveckan av Abbe och det gick inte att uttyda något om vad det kunde tänkas föreställa så jag frågade helt enkelt vad han hade målat. ”Mammas bil”. Istället för att då svara med ”åhvadfint” bad jag honom berätta vilka färg han hade använt sig av och då blev svaret ”alla”. Vi pratade om alla färger och vilken färg vi hade som favoritfärg. Vi pratade om att man kan måla dit de som åker i bilen och berätta var de är påväg. Helt enkelt vanliga, enkla följdfrågor men som engagerar istället för passiviserar. Man uppmuntrar glädjen i att skapa. Glädje, inte prestation eller bedömning. Hans teckning blev istället en liten pratstund om färger och att hela familjen ska åka och handla mat. Det är definitivt mer givande för honom att få ha en sådan stund med mig än om jag abrupt stänger den dörren genom att kommentera hans prestation. Det utvecklar inte honom. Jag tror däremot att det här får honom att vilja måla mer och fundera över vad och hur han kan uttrycka sig. Han har förstått att man kan måla både människor och bilar i samma teckning och sedan berätta något särskilt om den. Nästa gång gör han kanske det spontant och då finns det andra följdfrågor att spinna vidare på.

Jag bekräftar såklart mina barn också genom att berätta för dem hur mycket jag tycker om dem, hur glad jag blir av att få vara med dem och hur underbara de är. Jag berättar hur snälla och kloka de är och berömmer positiva handlingar. Det här är alltså inte ett substitut för det. Det behövs också såklart. Alla barn måste få veta att de är värdefulla och betydelsefulla, men de behöver inte hela tiden höra att de är duktiga och fina. Att skapa ett behov av att vilja prestera, visa upp, känna sig duktig och fin skapar bara stress och press. Det tycker jag vi ska bespara våra barn. Abbe tycker om att klättra i träd. Han gör det för att han vill det och tycker det är roligt. Varför ska jag värdera det?  När Abbe ropar ”titta mamma” är inte det för att få beröm. Han vill bara att jag ska se honom och sätta ord på hans upplevelse.

Vad kan man mer säga då?

Om barnet hjälper till att plocka i ordning på sitt rum
Man är ju inte per automatik duktig för att man håller ordning på sina leksaker, men det är ju väldigt bra att ha ordning på dem.
”Vad skönt att alla leksaker är undanplockade, se vad mycket plats det finns att leka på nu”
”Vilket tur att leksakerna står på rätt plats igen. Nu är det enklare att se vad du vill leka med”
”Vad trevligt det blev här inne nu. Vad ska vi leka med först?

Har barnet ett nytt klädesplagg som hen vill visa upp?
”Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?”
”Vilket spännande mönster. Ska vi räkna hur många…det finns?”
”Är det ett djur du har på tröjan? Ska vi ge det ett namn?”
”Vilken varm och mjuk tröja. Den ser mysig ut!”

Har barnet en ny frisyr?
”Jag ser att du har klippt dig. Spännande. Fick du sitta i en frisörstol medan frisören klippte dig?

Lärt sig ta på kläder/ytterkläder/skor själv?
”Vad häftigt att du klarar det själv nu. Det måste du ha övat på länge.”
”Vilken tur att du kan själv, nu slipper du vänta på hjälp.”
”Vad stolt jag blir över att du aldrig gav upp, även om det var krångligt”

Vill barnet ge dig en teckning som hen har gjort?
”Vad glad jag blir att du har gjort den till mig. Ska vi sätta den på väggen?”
”Vad fina färger du har använt. Vilken är din favoritfärg?
”Vill du berätta vad den föreställer?”
”Wow, den har du kämpat med länge, det ser jag verkligen!”

Byggt något?
”Vilket högt torn. Vill du bygga ett till?”
”Ska vi se hur högt det kan bli?”
”Vill du berätta vilka som bor där?”

Om barnet gungar/springer/klättrar/åker rutschkana
”Vad roligt det ser ut. Är det roligt?”
”Killar det i magen?”
”Vill du klättra ännu högre? Vad modig du är!”

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *