Måste lära min söner empati

Det är väl i dagsläget ingen tvekan om vilka i samhället jag tycker bär skulden för det mest fasansfulla i vårt samhälle (männen för er som missat mina tidigare inlägg). Jag tänker mycket på att jag har berikats med två söner, och vilket ansvar jag som förälder har för att de ska bli människor som andra vill ha i sin närhet och tycka om. Jag vill uppfostra två snälla, hjälpsamma och empatiska pojkar som förstår vilka förmåner de har genom att bara vara födda till män med vit hudfärg i ett samhälle som premierar just vita män. Jag vill uppfostra mina pojkar till att bli ödmjuka inför sin familj, sina vänner, sina bekanta och obekanta. Jag vill att de ska se och förstå den otroliga orättvisan som människor föds in i och dess påverkan på ALLA sorters val som tillkommer därefter. Allas olika förutsättningar här i livet och vara ödmjuk inför den orättvisan som visar sig överallt och hela tiden. Om man vill se med de ögonen och lyssna med de öronen, det vill säga. Jag tycker mig se så många människor som inte förstår förtryck och hur fruktansvärt allvarligt det är. Det passerar obemärkt förbi och det provocerar mig väldigt mycket. När Abbe låg i magen bestämde jag mig för att min viktigaste uppgift som förälder blir att lära mitt barn empati.

Jag tycker det är jätteviktigt att lära mina barn att förstå och tolka in sina egna och andras känslor. Om inte jag som vuxen stannar upp när någon har gjort sig illa, medlar och pratar om vad som hände, varför det hände, känslor och hur det kan bli bättre, hur ska barn någonsin kunna lära sig att uppmärksamma känslor? På den punkten är jag otroligt hård med mina barn. Inga händelser där han eller någon annan har gjort sig illa (som jag ser) får passera utan att det blir uppklarat. Om han har gjort något annat barn ledsen är det mitt ansvar som vuxen att visa Abbe varför det blev så. Jag pratar med honom om varför barnet blev ledset, hur barnet kan tänkas känna om Abbe gjort si och hur han förändra det. Han behöver säga förlåt och tolka in barnets känslor innan och efter. Han får lära sig att läsa barnets uttryck och känslor och det är otroligt viktigt för att lära känna sina egna och andras upplevelser av något.
När jag var mindre fanns det ett barn i min skola, som för mig idag är ett solklart exempel på någon som inte haft en närvarande vuxen som pratat om känslor och andras upplevelser i olika situationer. Han skrattade alltid när någon gjorde sig illa istället för att hjälpa till eller se efter hur det gick. Han puttade alltid så hårt på gungan att barn ramlade av pga den höga farten och tyckte det var en rolig aktivitet på rasten. Han knuffades och gick före i matkön. Jag förstod inte då att han inte fått lära sig vad empati är. Jag tänker på sånt nu när jag själv har fått barn, hur de kommer bemöta sina kamrater i skolan och hoppas att jag kan rusta dem med bättre verktyg än vad den pojken hade som jag gick i skolan med. Jag lär min söner att säga förlåt och visa omtanke mot den som blivit illa behandlad. De måste visa hänsyn när de leker.
Ser du att din bror blir ledsen när du gör så där? Du måste lyssna när någon säger nej. Nu är det något som försöker berätta något för dig – nu får du höra på. Ge henne en kram och säg förlåt. Nu behöver din lillebror hjälp. Om du inte lyssnar och är snäll kan du inte vara med och leka. Det är vanliga fraser som jag använder för att få Abbe att uppmärksamma känslor och att lära sig känna av var andra befinner sig känslomässigt. Helt enkelt lära sig hur olika känslor uttrycks och vad han kan göra för att förändra en känsla som han givit en person som inte är positiv. Att reagera och agera. Jag empatitränar mina söner för att jag tror att det kommer göra dem till bättre män(niskor).

Abbe och AnaBelle på en playdate idag.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *