Jag är en dålig förebild

Jag tänker på det jag skrev om igår (att vi kvinnor/mammor jämför oss med varandra) och det finns många funderingar kvar att vädra. Egentligen är det ju så att jag inte kan jämföra mig själv med någon annan, det är ju helt omöjligt med tanke på allt som spelar in huruvida a leder till b eller a förblir a eller vad det nu må vara. Finns ingen som har exakt samma förutsättningar som någon annan och därav är svaret: OMÖJLIGT att jämföra. Ändå är det i princip det enda kvinnor gör. Vi jämför oss med varandra och vi jämför andra kvinnor med varandra och andra jämför oss kvinnor med varandra.

Men det är ju också helt OMÖJLIGT att inte jämföra sig själv med andra kvinnor med tanke på att det är precis det samhället vill att vi ska göra. I media och på arbetslivet och i vardagslivet så hyllas kvinnor som lyckats. Och ja, det är ju fantastiskt att kvinnor får ta plats och synas och hyllas osv, men det är ju dock så att pga det patriarkat vi lever i så måste en kvinna vara dubbelt så bra som en man för att anses vara hälften så bra men därmed tillräckligt bra för att få det utrymmet. Och med tanke på den enorma press som kvinnor utsätts för så finns det ju absolut inget utrymme för svaghet eller andra mindre bra egenskaper. Det är ju dessutom så att kvinnor fortfarande har största ansvaret för hem och hus och barn och familjen och relationerna ÄVEN när vi jobbar.

Detta leder då i sin tur till att kvinnor måste bli superkvinnor för att duga. Och vi som inte får möjligheten att posera snyggt på ett tidningsomslag (endast framgångsrika som är covergirls) jonglerandes med en unge (som ska symbolisera familjen), en laptop (som ska symbolisera karriär och dessutom normbrytande karriär pga inte lika hett att posera med en blodtrycksmätare från vården), ett glas vin (som ska symbolisera vårt sociala liv med vänner och bekanta och uteliv och myskvällar) och en dammsugare (som ska symbolisera det obetalda arbetet i hemmet) känner ofta ett sting av misslyckande. Varför är inte jag som henne? Varför klarar hon… Och så är det negativa spiralen igång. Vi ältar, nedvärderar och sänker oss själva. Jag känner så många kvinnor som har en färdig lista i bakhuvudet på saker de är dåliga på. Vi kan rabbla upp tjugo saker vi är dåliga på inom loppet av en minut. Mitt i natten, i nattmössan.

Men be samma kvinna lista typ fem saker som hon är bra på, då står det still. Ööööhhh…?

Jag försöker aktivt bryta det mönstret, men trillar som ni säkert förstår tillbaka ibland. Vill istället tänka på de egenskaper som jag faktiskt är bra på. Och nej, inte ytliga kvalitéer som att man är snygg eller har fina ögon eller vad det nu kan vara för något man vill framhäva med sitt yttre (känns så passé och tråkigt och patriarkalt att värdera utseendet som en bra egenskap och likställa med typ snäll). Jag menar verkliga egenskaper. Som att jag är snäll och omtänksam. Eller klok och allmänbildad. Eller att jag har förmågan att se saker ur andra perspektiv än mitt eget och att jag är öppen för det som är annorlunda. Jag är mån om andra människor och hjälpsam.
I samma stund som jag bestämde mig för att börja fokusera på mina positiva egenskaper, så vill jag inte behöva ägna tankekraft åt sidorna som är lite mindre trevliga. Jag tror helt enkelt att jag blir en bättre människa av att inte älta mina negativa egenskaper, utan fokuserar på mina positiva.

Men!!! Jag ska göra ett undantag nu. Jag tror att det finns många kvinnor som behöver lite fler dåliga förebilder. Kvinnor som är lite halvkassa ibland. Som inte är några superkvinnor som jonglerar allt med en hand och står på ett ben samtidigt. MEN som duger ändå. Som är inspirerande och fantastiska, sina sämre egenskaper till trots! (eller kanske just pga dem?)

  1. Jag har inget tålamod. Jag kan skrika mitt i natten på mina barn om de vaknar flera gånger, pga tålamodet är borta efter första omnattningen. De förstår såklart ingenting, och ingenting blir bättre av att jag skriker (såklart) men jag kan ändå inte rå för det. Mitt tålamod är kort och när det är slut så är det verkligen helt slut. Jag kan inte vara pedagogisk eller snäll eller förstående förrän jag har fått tillbaka tålamodet (läs: skrikit, lämnat för andrum, fått skuldkänslor som väger över tröttheten).
  2. Jag är oflexibel. CG kallar mig fyrkantig, och ja, jag kan verkligen inte flexa utanför det jag har planerat eller tänkt. Tråkigt, kan jag hålla med om.
  3. Jag gillar inte att testa nya saker. Jag vill inte se ny filmer eller äta mat från andra kulturer som jag ej har ätit tidigare. Åker gärna på samma typer av resor och handlar alltid kläder som jag vet att jag tycker om och har haft tidigare.
  4. Jag är lat. Orkar sällan ta barnen till olika lekparker varje dag och hitta på dussin nya aktiviteter. De får leka i trädgården eller på några få utvalda lekplatser som jag tidigare varit på (läs punkten innan).
  5. Jag är arrogant. Och dryg. Ibland (rätt ofta) har jag en tendens (speciellt när jag är säker på min sak) att klappa folk på huvudet. Speciellt när jag är arg eller blir provocerad.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *