Att vara ideal och normal

Jag har ju lyckats få två avkommor, Abbe och Olle. Mina älskade små klimpar som med bara sin entré här i livet har gett mig mer än någon annan. De två små lintottarna har gett mig perspektiv på mig själv och omvärlden, som jag antagligen inte hade fått utan dem. De har helt enkelt gjort mig till en bättre människa, och jag vill ju såklart göra dem till två fantastiska och älskvärda individer som är trygga och empatiska i gengäld. Men hur gör man bra föräldraskap? Det känns mest som att jag vet hur man gör fel. Inte så att jag medvetet väljer att göra en massa fel, även om det blir en hel del fel i mitt sätt att vara förälder. Att ha tålamod. Att vara pedagogisk. Att vara en förebild. Att ge, ge, ge. Jag upplever att jag har mer på fötterna för hur man är en fuck-up som förälder än tvärt om. Jag vet hur man skapar otrygga barn. Jag har sett det själv, både på längre avstånd och på nära håll. Jag vet vad jag aldrig vill utsätta mina barn för och jag vet vilken typ av förälder jag vill undvika att vara till varje pris, men ändå, trots facit i hand så upplever jag det svårt att göra föräldraskapet på rätt sätt. När kommer detta oändliga tålamod som krävs för att ha barn? Jag väntar fortfarande. Hur ska jag, trots ett års universitetsstudier i pedagogik, kunna förklara och visa stort som smått på barnens nivå? Hur vet jag ens var deras nivå är? Och förebildsbiten. Att vara en närvarande, engagerad, inkännande, snäll, tydlig, saklig, rättvis person med civilkurage och allt annat som krävs för att vara en god människa. Någon att se upp till och lära av. Hur är man en sådan person när orken inte finns och tålamodet tryter. Jag skriker istället för förklarar. Jag svarar ”nej” utan att egentligen ha hört vad Abbe har sagt för jag orkar inte fråga för tjugonde gången vad det är han menar att han vill göra. Jag förutspår dessutom att det är något jobbigt och krångligt han vill som jag inte pallar engagera mig i eller städa upp efter så jag säger nästan alltid ”nej” utan att veta. Att vara rättvis, när Olle vill leka med något som är Abbes och han ställer till med en scen som jag hellre undviker än gör rättvis för Olles skull. Flyttar helt enkelt hellre på Olle och ger honom något annat.
Jag vet knappt vad min poäng är, men jag vet desto tydligare att föräldrar (eller i alla fall mammor) har orimliga krav på sig. Som förälder kan man aldrig göra rätt nämligen, ändå bemöts vi fördömande och oförstående av omgivningen. Jag är ju väl medveten om att sociala medier är en autobahn rakt in i hjärtat med ångest och dåligt samvete. Det är ju omöjligt för mig som mamma att agera på samma sätt som alla mammor i mina sociala kanaler gör TILLSAMMANS. För det är ju just så, jag går igenom min feed på insta och fb, ser och läser och tolkar och like:ar alls olika uppdateringar och bilder och skryt och kommentarer om deras fantastiska lekstund, middag, fika, promenad, biltur, sovstund, kvällsbad osv i all oändlighet. Den samlade bilden av allt detta som matas ut överallt är ju sinnessjuk att hålla samma takt med. Nu när barnen har somnat för natten och jag ligger med mobilen i handen och tittar på mina sociala medier så inser jag ju mina brister mer än någonsin. Svårt att hålla min verklighet av småbarnstiden på samma nivå som en instagrambild. Det skrivs ju så sällan hur jobbigt det är att ha barn. Det matas mest ut glorifierade bilder av småbarnslivet som inte alls stämmer mer än möjligen en sekund (precis då bilden togs). Resten får vi inte se. Resten är samma jävla visa som jag upplever, men som så få vågar erkänna och prata om. Så jag försöker förlåta mig själv. Jag försöker tänka att så länge barnen vet att de är älskade upp över öronen och att de blir sedda så räcker det, resten ordnar sig. Det gör inget att jag gör en massa fel på vägen, för jag orkar inte vara en perfekt mamma som alltid är på topp och på humör för all möjlig skit barn hittar på, högt och lågt, dagarna i ända. Men jag ber barnen om ursäkt på kvällen om jag har betett mig illa och skrikit trots att det var helt onödigt (och nej, vissa hävdar att det aldrig är nödvändigt att skrika. Jag håller inte med. Ibland behöver mina barn tydligt få se att min gräns i nådd och då daltar jag inte en sekund mer med fåniga, inkännande och kassa avledningsförsök). Jag säger också att jag älskar dem varje dag och helst många gånger. På så vis har jag lyckats förekomma lite av det dåliga samvetet som kommer smygandes på kvällarna. Trots insikten och förståelsen bakom den perfekta ytan som sköljer över en överallt så är det väldigt svårt att inte jämföra och analysera. Fan.

DSC09559

September 2016

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *