Jag har lärt mina barn att sova

Idag fick jag en rejäl sovmorgon kan man säga, till nio. Med småbarn medräknade i den ekvationen förstår ni nog vilket hallelujamoment det blir. Vaknade av att CG kom upp med Olle och la honom i spjälsängen för sin morgonvila. Olle sover i sin säng i vårt sovrum tills han blir stor nog att flytta in till Abbes rum och sova i växasäng. Men i alla fall, det jag vill komma till här är alltså att jag kunde sova vidare ytterligare en timma tack vare att Olle somnar själv. Vi lägger ner honom där och han sköter resten själv. Kan tyckas vara en värdslig sak, men det är det inte. Att lära sina barn att somna och sova själva är viktigt och ett nödvändigt ont för en sån bra lösning som möjligt i det stora hela. Abbes första år var helt katastrofalt sett ur ett ”dags-att-lägga-ungen-perspektiv”. Det var ren och skär ångest för mig. Han har alltid sovit bra men sättet vi hade för att få honom att somna var värdelöst. Vi gick och bar/gungade honom i famnen tills han somnade och hade det där kritiska ögonblicket när det var dags att lägga ner honom i sängen utan att få honom att vakna. I efterhand, så galet. Han var för det första alldeles för tung för att det skulle vara ett bra alternativ, för det andra var det ungefär varannan gång som han vaknade till av att bli nedlagd i sängen och därmed fick man börja om med bärandet och försöka söva om. Kunde ta en timma och ibland mer där han typ skrek hela tiden. Sedan hade vi en period där han fick ligga själv i spjälsängen medan vi satt på golvet bredvid och skulle hålla handen tills han somnade. Lika värdelöst det. Så fort man trodde att han hade somnat skulle man på ett så smidigt sätt som möjligt krångla sig ur hans stadiga grepp om handen och samtidigt resa sig upp och smyga ut ur rummet. Jag tror det misslyckades varje gång, vilket gjorde att han vaknade, blev ledsen och man var tillbaka på ruta ett. En dag när jag var höggravid med Olle (för ungefär ett år sedan) bestämde jag mig för att det fick vara nog med golvsittandet. Jag sa till honom att jag går och lägger mig i min säng (rummet bredvid hans) och vill han något får han ropa, annars förutsätter jag att han ligger kvar i sängen med sin Ninis och snutte och försöker somna. Han gick med på det och ropade ibland (för att kolla läget om jag fortfarande var kvar osv). Jag svarade alltid att jag var det. I början ropade han 5-6 gånger innan han somnade lugnt i sin säng. Det blev ganska snabbt betydligt färre gånger och då bestämde jag mig för att ta det ett steg längre – att vara på nedervåningen medan han ligger kvar i sitt rum på övervåningen. Han gick med på det (utan att kanske förstå att det inte var ett val som han kunde påverka utan snarare bara finna sig i, men det spelar ju ingen roll nu om han förstod det eller inte) och där är vi nu. Abbe somnar alltså själv i sin säng efter att vi har nattat honom utan varken skrik/gråt/ångest/otrygg känsla. Och samma gäller Olle. Jag bestämde mig tidigt med Olle att han får lära sig sova och somna själv. Ibland skriker han och ibland inte. Då går jag in och stoppar om honom, säger god natt och ger honom nappen som oftast har trillat ut. Idag vet han att så fort han hamnar i sängen är det dags att sova och det blir färre och färre gånger som jag över huvud taget behöver komma in efter att jag har lagt honom. Vi har alltså lärt våra barn att somna och sova själva. På ett tryggt och odramatiska sätt. Och ja, det är klart att det har varit perioder där det har varit skrik och gråt, vill inte somna osv. Men då har vi varit konsekventa med att det är läggning och att då ligger man kvar i sin säng (gäller framför allt Abbe, Olle kan varken prata eller gå ur sin spjälsäng). Vi bekräftar deras känslor utan att på något sätt överdriva deras oro eller otrygghet. Lugnt och sansat gått med upp till sängen, sagt god natt igen och sedan lämnat rummet så att de får somna själva. Bästa valet jag gjort i hela mitt liv, förutom att skaffa dem såklart. Detta har gjort att CG och jag har lugna kvällar där vi kan få gjort det vi behöver göra utan att ha ”bundit upp oss” till att sitta av tid i ett nedsläckt barnrum i väntan på att de ska somna. Jag tänker också att det är en omöjlighet för oss om vi är ensamma med barnen en kväll och ska sköta nattningen av två barn samtidigt (de lägger sig samma tid för natten). Det är ju omöjligt att en person kan vara på två ställen samtidigt. På det här sättet blir det ingen skillnad för barnen om det är en eller två föräldrar hemma vid nattningen då det går till på exakt samma sätt oavsett (=mer trygghet för barnen). Sist men inte minst anser jag att vi under Abbes första år störde honom genom att bära/gunga/hålla handen/försöka lämna rummet tyst och smidigt osv. Klart att det är ett problem om det är personer i rummet man ska försöka sova i som hela tiden gungar, går, pillar på mobilen etc. Blir de inte nyfikna på vad man gör, blir de istället störda av det man gör. På det här sättet får de möjlighet att lägga sig till rätta, pilla/leka med sina snuttar och gosedjur i sin takt utan att behöva fundera på om/när det ska börja röra sig i rummet och om någon ska lämna dem. De vet att vi är här hemma och det räcker gott och väl för att de ska somna gott i sina sängar. Det är alltså ett tips till er som krånglar med era barn när de ska sova, sluta med det. Små barn skriker när de är hungriga/trötta/oroliga. Som förälder vet man när barnet är trött (antingen ser man det eller uteslutningsmetoden) och då får man helt enkelt LÄRA sitt barn att det är sova det ska göra när trötthetskänslan kommer (inte störa). Och eftersom att sova är ett naturligt beteende är det alltså inga konstigheter att få barnet att förstå att det ska sova, det kommer somna tillslut om man är kärleksfull men konsekvent. Och ju tidigare man kan vägleda barnet där, desto enklare och tryggare kommer det bli. 

IMG_4313

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *