Det ouppmärksammade, men ack så viktiga, arbetet i hemmet

Jag tänker ofta på det här med att jag som studerande kvinna (och där med tjänar (tar CSN-lån) en väldigt liten del av vår totala inkomst) ofta känner att jag står i tacksamhetsskuld till min man som tjänar mycket. Det är en avgörande faktor i varför jag ”bara gör” saker av farten här hemma, utan att fundera eller problematisera för mycket kring det högt och öppet. Jag betalar av den skulden med obetalt arbete i hemmet för att känna att jag har bidragit lika mycket som min man till vår familj. Jag tänker också ofta på hur samhället uppfattar en kvinna i en familj som gör all markservice i hemmet, hon anses ju ändå vara en parasit på sin man eftersom det enda som räknas i samhällets ögon är den som tjänar pengar (och därmed betalar skatt, står för pengarna som genererar moms på varor som köps till familjen osv). Det heter ofta att kvinnan är beroende av sin man pga hans inkomst. Och ja, det väldigt sant å ena sidan (hade varit omöjligt för mig att leva så som vi lever utan hans inkomst). Å andra sidan tycker jag att det diskuteras väldigt lite kring min mans beroendeställning till mig och mitt (obetalda)arbete för vår familj. Det är väldigt få som tar det perspektivet. Men är någon förvånad? Nej, såklart inte. Alltid sett ur mannens perspektiv och kvinnan i förhållande till honom. Men i alla fall – jag skulle vilja hävda att min man är minst lika beroende av mig som jag är av honom för att vår familj ska ha den standarden som vi har. Min man är inte den av oss som sorterar ut försmå/slitna/trasiga barnkläder varje säsong och sorterar upp dem i olika lådor och slänger det som är trasigt samt köper nytt för att barnen ska ha bra kläder. Det gör jag. Min man är inte den av oss som ser till att garderoberna och byrålådorna är fyllda med rena kläder i rätt storlek sorterade efter klädesplagg för att det ska vara lätt att klä på barnen stressiga morgnar. Det gör jag. Min man är inte den av oss som håller koll på barnens studiedagar, lovveckor och röda dagar och ser till att de dagarna flyter på med ev barnvakt eller aktiviteter. Det gör jag. Min man är inte den av oss som ser till att det som behövs i skötväskan när vi ska iväg finns hemma och nedpackat i väskan för att underlätta utflykten. Det gör jag. Min man är inte den av oss som byter lakan i barnsängarna för att det har gått en tid utan de har blivit bytta. Det tidsperspektivet håller jag koll på. För att nämna några få exempel ur vår vardag som är mina outtalade åtaganden för att jag är kvinna/mamma/den som tjänar mindre. Om vi ska vara krassa här så är mitt jobb idag att ta hand om vårt gemensamma barn som jag är föräldraledig med samma tider som min man är på jobbet. Allt annat utöver den tiden är vårt gemensamma ansvar, om mitt heltidsjobb ska motsvara hans heltidsjobb. Dessvärre är det ju aldrig så, inte i någon parrelation. Det finns förväntningar på den som är föräldraledig (kvinnan) att under tiden vi är hemma och ”chillar” med barnen så ska tvätten göras (sorteras, tvättas, hängas, vikas, läggas in i respektive lådor), disken från gårdagen (om man var för trött för att ta den direkt efter middagen dagen innan) göras i ordning och kommande middag planeras (kanske handlas, kanske tas fram ur frysen för att tina, lagas i ordning). Nu kan du som läser det här byta ut mig mot dig och min man mot din man. Det är det som är det riktigt sorgliga i det här. Det är alltså inte så att min man på något sätt avviker och är ”extra dålig” på att hålla koll på alla dessa ”småsaker”. Det finns krav från gruppen män på gruppen kvinnor i vårt samhälle att hålla koll på detta och lösa det, i tysthet. Och alla spelar med, både kvinnor och män, för att det är så indoktrinerat hos alla att vi inte ens reflekterar över hur skev arbetsbördan är. Eller kanske snarare, för att mannens intjänade pengar väger så tungt att inget av det kvinnan gör kan mätas med det. Hon får istället göra allt annat, plus arbeta heltid när barnen sedan går på förskolan för att på något sätt kunna hävda sin rätt i relationen.

Men att han jobbar betyder inte att jag gör allt hemma, dock är jag väldigt snäll och gör det mesta för att vi skall hinna umgås o ha härliga familjedagar.
– anonym kvinna

Jag tror det är många kvinnor som tänker så, att man ”lika gärna kan göra det” så att det blir mer tid till annat senare (familjedagar etc). Jag tänker och gör likadant. Men jag funderar mycket över varför inte han gör på samma sätt för mig, för att ge mer tid till familjen att umgås. Och där tror jag inte att det har slumpat sig så att det är kvinnan som vill underlätta och ”bara gör det”. Vi är uppfostrade så och formade av samhället på det sättet. Och det är ingenting som vi (du, jag, enskild kvinna) kan bära skuld för. Vi blir uppmuntrade att göra det av samhället/männen/andra kvinnor och får en positiv känsla i kroppen av att vi gör något bra och uppskattat -> vi kommer göra det igen, och igen och igen. Tillslut är det en vana som ingen ens reflekterar över och det är där feminismen måste få ta plats. Belysa det ojämställda och få oss att vakna, tänka och agera för att motverka.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *