Min man är överordnad mig i vår relation

Jag kan verkligen inte förstå att så många tror att samhällsstrukturer slutar upphöra vid tröskeln in till hemmet. Vänner, bekanta och obekanta som på ett eller annat vis inte förstår det här med (o)jämställdhet och vad feminismen behövs för. Ofta när jag försöker diskutera frågor som rör föräldraskap och parrelationer (OBS: heterosexuella relationer) med personer i min omgivning eller i diskussionstrådar på nätet så lyder det ”inte vi”, ”då har du valt fel man, min man kan minsann hjälpa till med både disk och städ och barn” och ”min relation är helt jämställd, vi delar på föräldraledigheten”. Precis som om just den parrelationen är något typexempel på hur man som individ har möjlighet att påverka en samhällsstruktur genom att ”välja rätt” och vara omsorgsfull i sitt val av livspartner. Välj rätt och du får ett jämställt liv, välj fel och du får skylla dig själv. Ja, vill man leva i förnekelse och ovisshet så är det väl fantastiskt att du tror att du lever i en jämställd relation och inte alls är begränsad i och med ditt sociala kön och allt vad det innebär. Men för oss andra då, som inte vill leva i förnekelse blir istället framställda som misslyckade. Man kan ju inte vara feminist om man inte är ett föredöme och ”lever som man lär” som det så fint heter. De som inte förstår strukturers inflytande vid varje beslut som fattas inom familjens fyra väggar behöver nog gå lite djupare i sin analys av samhället och världen. Det är ju liksom inte en slump att det är jag av mig och min man som är hemma med barn och han jobbar. Det är inte heller en slump att jag har hunnit duka av och ställa ner disken i diskmaskinen innan han ens har funderat över om maskinen är tom eller full av smutsig disk. Och inte heller är det en slump att det är pga hans höga inkomst som jag känner mig tvingad att sköta all markservice hemma trots att vi bestämt att vi vill vara så jämlika det bara går. Jag som kvinna ska stå i någon typ av tacksamhetsskuld till honom som man för att han tjänar mer pengar till hushållskassan och därmed (outtalat men välförtjänt ur samhällsstrukturer) köpt sig fri från många delar av hemmets arbete. Då vill jag bara upplysa alla kvinnor (och män med för den delen om ni har fortsatt läsa hit ner) att det är omöjligt att leva jämställt i ett ojämställt samhälle. Att det utåt (och mellan mig och min man precis som mellan typ alla andra parrelationer) heter att vi som familj tjänar på att jag är hemma med barnen och han fortsätter jobba är en konstruerad sanning. VI tjänar på det (… eller förlorar mindre rättare sagt) för att SAMHÄLLET vill det och är skapat på det sättet. Mannen ska vara den överordnade och kvinnan ska förhålla sig till det.

OBS2: Vill poängtera att det jag skriver nu är sanna exempel på hur det ser ut i min och CGs relation, men det är varken en pik åt honom eller ett sätt för mig att avreagera mig på i min relation. Han är lika väl införstådd med hur vår relation ser ut som jag själv är och förstår strukturernas roll i det här. Och för att förtydliga: han har alltså inga uttalade krav på mig att det ska hänga nytvättade skjortor i garderoben och att middagen ska vara serverad när han kommer hem från jobbet, för att jag är kvinna och han man. Det är alltså samhällets outtalade krav på kvinnor och mina egna förväntningar på mig själv hur jag bör vara/agera för att vara en bra kvinna.

1 kommentar

  1. Tur att pengar inte är allt då.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *